Blogg

Det stormar en del i hästvärlden. Osmakliga ridbilder läggs ut på bloggar och diskussionsforum för att skapa debatt om hur vi rider och tränar/tävlar våra hästar. Efter en stor dressyrtävling i Danmark publicerades bilder på danmarks främsta dressyrryttare när de under uppvärmningen drog och slet i hästarnas skarpa bett och placerade deras huvuden i konstiga positioner.

http://starstonestenfalk.wordpress.com/2013/06/26/do-we-need-blood/

 

Efter Falsterbo publicerades bilder på en blog främst på gapande hästmunnar och hårt hållna hästar, både från hoppbanan och dressyrbanan. http://baraelvira.se/2013/july/ar-det-detta-som-vi-kallar-samspel-2.html

 

Nu senast är det bilder från ett av Sveriges största westernevenemang Ranch Horse Classic på High Chaparall. Återigen bilder på hårda tygeltag i skarpa stångbett, gapande munnar och skräckslagna ögon.

 

http://sofiebilder.blogg.se/2013/august/ranch-horse-classic-2013-ska-det-se-ut-sahar.html

 

Dessa bilder delas då som sagt på olika Internetsidor t.ex. facebook och diskussionsforum och jag brukar följa diskussionerna som uppstår men sällan blanda mig i dem. Stämmningen är ibland ganska hätsk, åsikterna och kommentarerna väldigt skifftande och likaså antagligen även kunskapen från dem som kommenterar.

Jag tycker det är super att folk vågar skapa debatt på detta sätt, att man vågar röra om lite och ifrågasätta, även landets främsta ryttare inom olika discipliner.

 

Det uppstår ofta en diskussion om vilken disciplin som är den mest hästvänliga, och folk vill gärna dela inte det i dressyr, hopp eller western, och såklart kasta skit på varandra. Andra vill helt fördömma all typ av tävlingsridning, eller all typ av ridning med sadel och träns. Ja det finns verkligen alla sorter i vår herres hage...

 

Det som är väldigt positivt med denna typen av debatter är att de manar till eftertanke hos var och en. För jag tror inte det finns några raka svar på vad som är rätt och fel, utan det är hos var och en som den etiska gränsen måste dras, hur vill JAG rida och träna min häst, vilken typ av relation vill jag ha med min häst och vad får mig att känna mig väl till mods och somna med gott samvete? Man kan inte gömma sig bakom en viss disciplin eller ursäka sig med att man använder/undviker en viss sorts utrustning. Det finns idioter och folk som borde syssla med något helt annat, inom precis alla discipliner, likaväl som det finns folk med sunt hästtänk inom alla.

 

Westernridning kan vara precis den illusionen som många har, mjukt och behagligt och pyttesmå hjälper, det som gör att många väljer att börja med detta istället för det de kanske kallar "vanlig ridning". Men det kan likaväl vara det som visades på bilderna från high chaparall, eller det som Epona smygfilmade på framridningen från ett stort mästerskap på Bökeberg för några år sen, ren tortyr.

http://youtu.be/bOqhYC_WMGY

http://youtu.be/Vh0cvIA8pk8

http://youtu.be/1h5S1zIk-II

 

Natural Horsemanship.. även här finns ett enormt register, allt från enormt skickliga hästmänniskor som närapå kan läsa hästens tankar, som jobbar med energi, kommunikation och känsla.. till riktiga as (ja ursäkta ordvalet) som bygger sin träning på ren dominans, underkastelse och med machometoder trycker ner sina hästar till att vara slavar.

 

Jag läste ett intressant blogginlägg om westernridning som berörde senaste tidens debatt, det är ju inte så att westernridning är en enda gren, utan enligt detta inlägget minst 25 olika grenar. http://mobil.cowgirlup.bloggplatsen.se/2013/08/13/10097534-en-westerndares-forsvarstal/

 

Och så det som kallas dressyr, här om någonstans vill man gärna dela in i kategorier och olika läror, följa olika ledare och kalla det man håller på med för olika namn. Vad är egentligen "vanlig dressyr", tävlingsdressyr, klassisk dressyr, barock dressyr, akademisk ridkonst, naturlig dressyr, engelsk ridning, tysk ridning m.m?

 

Jag, som enligt de flesta rider lite annorlunda dressyr, får väldigt ofta höra att jag rider akademisk ridkonst, det stämmer inte alls. Jag är "sådär" insatt i den akademiska ridkonsten, jag känner till mer om den än många andra skulle jag gissa och har tränat för några tränare för längre sen, som en del av mitt ständiga sökande efter god ridning. Jag vill inte helt förkasta denna typen av ridning utan har många positiva erfarenheter och tycker att Bent Branderups (gurun inom AR) böcker är väldigt bra och informativa. MEN så som jag rider och undervisar, skiljer sig väldigt mycket från hur man rider inom AR. Det skiljer sig i träningsupplägg, utrustning och framförallt hjälpgivning. Jag skulle nog säga att skillnaderna är fler än likheterna.

 

Om jag måste placera mig i någon kategori så vill jag säga att jag rider Klassisk dressyr. Klassisk dressyr är för mig en konst som bygger på väldigt gamla läror och som kombinerat med modern kunskap om både träningsfysiologi och inlärningspsykologi, ger oss verktyg att kunna rida hästen i balans med relativt lätt inverkan, som hjälper oss att träna hästen till att bli mer gymnastiserad, smidig, stark och balanserad, utan att för dens skull inkräkta allt för mycket på hästen som djur och väsen.

 

Jag känner inte att man måste kalla detta för något speciellt. Jag känner inte heller att jag behöver försvara varför jag rider "annorlunda" Jag vill snarare ha det till att så som jag rider, borde vara norm, och de som rider utan att ta hänsyn till faktorerna ovan, är de som rider annorlunda och borde försvara vad de gör...

 

För att försöka knyta ihop det här inlägget på något vis så menar jag att var och en måste ta ställning till vad gränsen går för vad som är okej och inte okej i hästträning. Kanske vill man bara ha en häst som går i en hage som man klappar på ibland, kanske vill man låta sig bäras runt på dens rygg men inte bestämma över den eller kontrollera den. Kanske vill man som jag, kontrollera den med syftet att träna den till att bli stark, smidig och lättmanövrerad. Detta kan man inte uppnå utan en viss mängd kontroll, dominans, tryck, inverkan eller utan vågon form av utrustning. Ett bett behöver inte vara sämre än en repgrimma, ett spö behöver inte vara sämre än ett rep och det behöver inte vara sämre att komunicera med hand och skänkel än att rida med säte och vikt. I grund och botten handlar allt om kommunikation och motivation.

 

Jag tänker alltså inte tala om för någon anna hur den ska rida eller hantera sin häst. Vi har ett djurskydd med lagar och regler om hur man får hantera och träna hästar, att man inte får utsätta dem för onödigt lidande. Här felar människorna några av länkarna här ovan, de har passerat gränsen för vad som är okej och acceptabelt, annars är det upp till var och en att dra sin personliga gräns och finna sin egen väg.

 

 

 

 

 

I början av juli kom vår fantastiske tränare Mats ner för att hålla en efterlängtad helgkurs. Mats undervisar i hoppning och markarbete som syftar till att rida hästen i dens naturliga balans och egen bärighet, att jobba med hästens hjärna snarare än med kraft och styrka. Mats har själv tränat en del för Jim Ritter som jag ridit för några gånger och ridningen påminner mycket om Jims amerikanska stil, man står i lätt sits och låter hästen galoppera på, försöker att störa så lite som möjligt och låta hästen göra sitt jobb utan att hindra den.

 

Detta är en ridstil som passar mig och mina hästar väldigt bra. När jag började rida Zorro för Mats för många år sen kände jag att jag äntligen hade hittat en tränare som förstod oss och där Zorro trivdes med träningen. Mats har givit oss så många "aha-upplevelser" och härliga insikter, mer än någon annan tränare. Han är dessutom charmig, rolig och sympatisk som person och tränare.

 

Denna kursen skulle vi vara hemma hos mig, precis som i september förra året. Då vi skulle rida på gräsbanan var vi minst sagt ganska väderberoende. Och vilken tur vi hade! Strålande solsken och sommarvärme alla dagarna.

Jag slog på stort och var med på tre hästar, det gäller att passa på, att trycka in så mycket kunskap som möjligt när tillfälle ges. Så jag red Rialto, Tina och Fanny. Min vän Frida lånade Zorro så han fick sin stora hoppglädje tillfredsställd han med =) Rialto skötte sig väl som alltid och Tina gjorde mig inte heller besviken, hon var lugn och fullt ridbar genom alla övningarna. Mats höll med om att nu har hon blivit ridhäst. Fanny var den som överraskade mest, första dagen helt okej men kändes lite vinlig och svag baktill, andra dagen lite piggare och dag tre väldigt fin, nästan lite för pigg och rent av busig när vi värmde upp. Hoppade sen en enklare bana med god bjudning och fin galopp även genom svängarna.

Vi jobbade ganska mycket markarbete alla tre dagarna, mycket med fokus på rakriktning, att kunna rida övergångar mellan gångarterna på rak linje och med raka hästar, väldigt nyttig. Vi red även skänkelvikning i både skritt och trav, även där med fokus på att hålla hästarna raka mellan våra hjälper. I hoppningen jobbade vi mycket med distanser på rak linje. Rialto har blivit väldigt reglerbar i galoppen och på en linje som jag inte minns helt säkert men den kan ha varit 23 meter och med låga räcken, kunde jag variera mellan fem och nio språng =)

 

Vi jobbade vidare med övningen från Råby i våras, hoppning på båge med volt i, en ganska knepig övning som jag inte helt fått kläm på ännu, men ska försöka träna lite mer på den på egen hand, då den säkert kan ge mig och Rialto mycket. Han stänger liksom av lite och blir oengagerad i volten, vilket gör det lite svårt att få till sprången ut ur bågen.

Förutom all ridning så var helgen också full av härligt umgänge med några av mina bästa vänner, en hel del skoj och skratt och ganska många glas vin.

Träningsvärken som följde i helgens skugga var inte nådig. Vi åkte ner till Falsterbo direkt efter helgen och första dagarna där nere hade jag problem med såväl att gå, stå och sitta. Så går det!

Nu är hon min, denna vackra och begåvade femåring. Fanny har som ni kanske vet varit hos oss i träning sen slutet av förra året. Hon har varit lite av en utmaning, saknat framåtbjudning i markarbetet och haft lite svårt med att hålla rätt galopp. Vi undersökte henne hos veterinär Björn Rahm i våras för att se om det var något som störde henne. Hon är ren på röntgen och ok i sina muskler, Björn trodde att med långsiktig träning och genom att lyssna på henne så får man bygga upp henne på ett lite annorlunda sätt. Då bestämde vi, jag och Lennart som fött upp henne, att jag skulle köpa henne. Hon har fått vila lite, blivit genomgången av kiropraktor och nu försiktigt satts igång igen. Hon känns annorlunda i kroppen redan och jag tror mycket på hennes utveckling. Jag red henne för Mats Silfver nu för ett par veckor sedan och så bra som hon gick sista dagen har hon aldrig gått, frustade och bjöd framåt, hoppade så enkelt och obekymrat, med glädje, en fröjd att sitta på!

 

Fanny är e. Lucky Point HE u. Delia - D-day.

Min fina ponny Isanne finns inte mer, hon dog för en vecka sen, efter att några dagar tidigare ha drabbats av juverinflammation. Veterinären var ute och hon fick pencillin, metacam och en spruta till som jag gav flera gånger om dagen. Troligtvis var det väldigt elaka bakterier som tagit sig in genom juvret och orsakat inflammationen där för att sedan vandra vidare i kroppen och till slut klarade hon inte att kämpa emot längre. Det är sorgligt och tråkigt men jag har lovat henne att ta hand om lilla Maja så det är bara att blicka framåt och kämpa på... Jag tänker att det var ju ändå väl, att jag inte hittade någon en timme tidigare som kunde åka med till Helsinborg, så att vi hade hamnat halvvägs med en död häst i släpet tillsammans med fölet. Jag tänker att det var ju ändå väl, att jag kunde vara med henne den sista stunden och hålla hennes huvud i mitt knä tills hon blev helt stilla. Och visst var det väl, att hon hann ge mig ett litet guldföl, som hon kan leva vidare genom, det ska jag vårda väl. Vila i frid min fina Isanne <3

Hej på er!

 

I veckan som gått hade vi sommarens första träningsläger och det gick bra. Vädret var sådär men sista dagen sken äntligen solen och vi njöt av en långtur till sjön med bad och grillning. På eftermiddagen gjorde alla tjejerna sina ponnyer extra fina inför uppvisningen hemma på min gräsbana som blev lyckad.

Idag är det exakt fyra veckor sen vår Tabina försökte hoppa över en boxvägg och skadade knäet så illa att hon stått mer eller mindre på boxvila sen dess. Hon har ett stort skrapsår på ena framknäet då vi fick såga ner väggen med motorsåg efter som hon hängde fast, hon landade inte så graciöst då. Såret läker iallafall fint, det är ett evigt pyssel med tvättande och bandagerande, inte alls vad man tänkt sig på sommaren men så är livet ibland. Hon rör sig bra på benet så här långt men det är ovisst ifall hon kommer att hålla som ridhäst igen, det får framtiden utvisa när hon är redo för att sättas igång.

 

Det är inte bara roligt att vara hästägare har vi fått erfara senaste månaderna. I maj fick vi ta bort mammas islandssto Blida som inte klarade att återhämta sig efter ett kolikanfall, trots bästa vård på klinik i en vecka. Tråkigt och oväntat, och så tomt efteråt.

 

Men man kämpar vidare mot nya ljusglimtar och det kommer bättre tider!

 

Idag har jag en hel del att fixa med. Måste hinna rida alla hästarna samt byta beten till några, laga några staket m.m. Full fart.

 

Vi hörs snart igen

Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS