Dagbok 2012

Hej Hopp

Varga-vintern har kommit, den är iiiisande kall och ihärdig. Jag lider av ridabstinens. Försöker jag rida så förfryser jag flera kroppsdelar och det är svårt att få till något av värde, en smärtsam upplevelse helt enkelt. Snön på åkern börjar bli lite tilltrampad och knölig, bitvis är det lite slirigt och hästarnas styre funkar inte helt som det ska, kan inte klandra dem.

Så for vi ut till olofström här om dagen för att rida i ridhus och då drabbas man av nästa fenomen, som jag hade förträngt fanns, och absolut förnekat att JAG skulle ha några problem med. Det här med att rida inför folk, att försöka få det att se snyggt ut snarare än att göra det man ska och tänkt. Att börja rida från ett "utifrånperspektiv" istället för att känna in vad som faktiskt händer under en. Att det ska vara så svårt.. =( Nej, jag trodde faktiskt inte jag hade problem med det längre, att det var något jag vuxit ifrån. Blir väldigt besviken på mig själv när jag insåg hur det var ställt. Tänkte att jag tar ändå upp det här, jag erkänner, för ämnet är så viktigt. Mängder av människor rider alltid i offentliga ridhus, övervakade av andras blickar och man vet att folk alltid har åsikter och det är klart att det pratas. Såklart finns någon slags hieraki på varje anläggning och så som "de bästa" rider, så vill alla rida, det ska se ut på ett visst sätt när det rids, det ska vara enhetligt. Det skapas omedvetet en mall för hur ridning ska se ut och gå till, gör man annorlunda så får man räkna med att det kommer att pratas och undras.

Så nu har jag bestämt mig för att träna på detta. Jag ska åka ut till ridhuset så ofta jag får möjlighet och där träna på att oavsett vilka som är där, rida så som jag rider och tränar. Inte "finrida" utan göra det som behöver göras, var dags gymnastisering och träning av mina hästar helt enkelt.

Sen jobbar jag som vanligt med att hitta den svåra svåra balansen mellan att rida vackert och väl, och att ändå våga testa och utmana gränserna, våga begära lite mer... ingen lätt utmaning, när man sitter där själv, utan en coach på backen som man litar på.

Portugisen har anlänt, min lille karl, lagom till den värsta vinterkylan, vilken timing! Idag har vi varit på tur nere i skåne, i mammas bil med Eira i kofferten. Turen gick via Vitemölla och vackra Kivik, till en mack i Simrishamn och så till slut målet, Bollerup, för att se hur Emelia och Melvin har det. De har det bara bra, kallt som här men fint =)

Annars handlar det mest om att överleva i kylan. Elda, bära vatten, klä sig väl och elda lite till. Har hunnit med några turer till på Felix rygg, går lika bra som innan. Har varit ute i skogen en sväng i sällskap med Joanna, Pelle och några mindre lydiga vovvar. Även detta klarade han galant och några korta galopper hann vi med.

Försöker planera in framtiden så gott det går i min kalender, det går väl sådär. Är väldigt mycket jag vill och ska hinna med, redan nu i februari fyller det på fort, vart ska detta sluta..?

Med förhoppning om något mildare väder och god ridinspiration, på återseénde!

Det är femte året i rad som jag för dagbok här nu, tänk vad häftigt och vad tiden går!

Ja ett nytt årsskifte har passerat och med samma usla väder som vi avslutade förra året har vi nu börjat det nya. "Måttlighet är en dygd" sägs det och det borde väl även vår herre följa när det gäller val av väder. Denna vintern är helt värdelös, ett fåtal kalla och klara dagar har vi fått, annars bara regn, plusgrader och stormar. Många är vi hästmänniskor som beklagar oss. Jag lever i en tillvaro av lera, smutsiga kläder, svettiga gummistövlar och blöta handskar som luktar hösilage. Hu! Vinterhagarna som de senaste vintrarna varit hårda och torra flyter nu i illaluktande dynga och allt jobb,tid och pengar vi investerat i att mocka och grusa känns närapå meningslöst. Ja, kort och gott, jag känner mig ständigt motarbetad av vädret!

Men, peppar, peppar och tack och lov, vi har hälsan i behåll och stundvis gott mod. Vi har klarat oss ifrån kolik, hovbölder och andra farstoter som härjar denna usla vinter, tror att vi har några skyddsänglar som vi kan tack för det och jag är dem mycket tacksam.

Senaste månaden har passerat i en rasande fart och jag har varit tom på både energi och inspiration, kämpat mot trötthet, sömnproblem och ett ständigt klaffsande i lera. Jag har inväntat det nya året i förhoppning om att det ska föra med sig en ny ranson energi och kreativitet, och kanske bättre väder..

Det milda vädret har ju hållt ridbanan i bra skick, tja kanske lite blöt men helt klart ridbar. Ändå har hästarna mest fått stå, utan inspiration känns det inte så meningsfullt att sitta på dem, och alla behöver vi en period av vila då och då.

Felix, som fått äran att pryda bilden på detta års första bild, har gjort ett stort framsteg. Några dagar efter att skorna kommit på plats igen så tog jag ut honom en kväll. Tanken var att jag skulle longera honom med utrustning på och om han kändes lugn sitta på honom en stund. Redan på väg upp till ridbanan fick jag känslan av att det var dags att göra mer, trots att det var mörkt och halv storm så gick han lugnt vid min sida med uppmärksamheten riktad mot mig. Jag nöjde mig med att longera några varv åt var håll, han var avspänd och lyssnade koncentrerat. Min känsla sa mig att det skulle gå helt fint att sitta upp och rida. Hittills har den känslan aldrig lurat mig, det är samma känsla jag litar till när jag rider in hästar, den som ger mig en vink om när de är redo att ta nästa steg. Förnuftet påminnde mig om att jag en vacker dag kommer att bli lurad av den känslan, att jag en dag kommer att råka illa ut. Nu var det ju ingen vidare vacker dag så efter en liten riskkalylering och några förmaningar till mig själv om att jag faktiskt kunde trilla av och hamna på sjukhus, så drog jag ändå åt sadelgjorden, kortade tyglarna och kravlade mig upp.

Felix var en ridhäst, jag kunde styra, stanna, backa och provade så försiktigt med ena handen på halsremmen att be honom om trav. Vi travade i båda varven, fyrkantspår och volter. Han gick lugnt och stadigt för lätta hjälper. Vilken kille! Påväg ner till stallet igen var jag så löjligt nöjd att jag var tvungen att stanna och ge honom en stor kram. Det tog mig alltså ungefär tre månader att ta reda på att han faktiskt är korrekt inriden och går att rida. Kanske var jag onödigt försiktig, kanske var det precis så här lång tid som behövdes för att det skulle bli så här lyckat, vem vet?

Emelia har varit hemma under lovet och hon har ridit lille Melvin en del. I torsdags var vi på ridklubben i Olofström och tävlade klubbhoppning med honom och Rialto. Båda hästarna skötte sig utmärkt. Jag och Rialto fick en tredjeplats i förenklad lätt D, men jag fick klara prisutdelningen på egen hand för Rialto tränade som bäst på att stå i släpet. Det är första gången vi varit iväg som vi vågat lasta in honom mellan klasserna och han skötte sig fint. Sen red vi nästa klass med, 0.90 m. Rialto kändes fint men jag gjorde ett par missar och vi kom runt med 8 fel, men det kändes inte svårt och vi är klart redo att hoppa den höjden även lite smått otränade som nu. Melvin var felfri i båda klasserna, svårt att tro att han bara är 5 ½ så stadigt och lugnt som han skuttar runt banorna. EN klok liten häst är han.

Ikväll longerade jag både Zorro och Rialto. Det är dags att komma igång på lite mer allvar nu, energin och viljan börjar återvända. Fick slå på en tappsko på Zorro och det gick riktigt bra. En bra karl reder sig själv. Jag tycker att longering är ett bra komplement till ridning i hästarnas träningsprogram. Jag longerar i kapson för det mesta, med gjord och inspänningstyglar. Inspänningstyglar heter på engelska "sidereins" och det är ett mycket bättre namn för jag använder inte dem med syfte att spänna in hästen. Idag satte jag dem direkt i kapsonen och jag har dem väldigt långa, bara för att rama in hästen och underlätta för den att gå rakt, inte alls för att korta upp dens hals, snarare för att få ut halsen. Faktum är att jag på Zorro, efter ca fem minuters longerande längde dem ytterligare tre hål och då föll allt på plats. Han är så fin när han slappnar av i överlinjen och börjar svinga genom ryggen, en fröjd att titta på och han ser själv väldigt nöjd ut. Jag försöker att vara så sytematisk som möjligt i longeringen, hålla koll både på klockan och hur många varv. Som exempel kanske jag gör tio varv i trav, ett varv i skritt och sen trio varv i trav igen, jobbar med repetitioner och intervaller, precis som när man själv styrketränar eller konditionstränar. Jag försöker hjälpa hästen att hitta rytm och balans genom att påverka dens tempo och rakriktning med lina och kroppsposition. Bra longering är en konst, det kräver mycket övning och en bra kontakt med hästen.

Haha, jo jag försöker att lägga upp någon form av träningsprogram men är inte världsbäst på att följa det. Vet att många planerar vecka för vecka vad de ska göra med sina hästar och det är något jag vill jobba för att bli bättre på, för att få varierad träning som innehåller både styrka, smidighet och lydnad. Detta är nog en förutsättning för att också nå framsteg och inte bara stampa runt på samma plats. Jag tror att om jag klarar av att bli bättre på att planera hästarnas träning så kommer jag också att hinna med mer. Jag tänker mig ganska liknande för zorro och rialto, ungefär fem dagars träning per vecka, ett eller två pass i skogen med längre intervaller i trav och galopp för att utveckla grundstyrka och kondition, här kan de gärna få gå bettlöst och vila munnen från bett eftersom de båda är lydiga och lätta att rida på sidepull eller kapson. Två pass i veckan vill jag jobba med bommar och hinder, rida alla Trevors övningar med cavaletti för att få dem starka och rytmiska i lugnt tempo och då kan jag också lägga energi på att förbättra min egen position och balans i sadeln. En gång i veckan måste jag försöka hoppa lite högre, om bara några få språng. Detta har jag inte gjort alls hittills får jag ärligt erkänna, och även om både hästarna och jag är redo för det så görs det inte av sig själv, man måste träna på lite högre höjder för att kunna klara dem bra, det handlar om rutin det med. Det andra passet kan jag fokusera mer på att rida distanser på låg höjd, ändra galoppsprången och gymnastikhoppa. Specillt Rialto behöver mängder med gymnastikhoppning, för att lära sig hoppa mer genom kroppen och förbättra sin motorik. Rialto hoppar mest på sin goda vilja, han har en bra galopp och det är lätt att rida avstånd men i sprången blir han lätt flack, hoppar hellre högt än lyfter på benen och river ofta.  Ett eller ibland två pass i veckan behöver jag lägga på dressyrsadeln och träna mig på att sitta mer på dem. I dressyren finns mängder att göra med dem båda, och med mig själv.. Övergripande målet för Rialto de kommande sex månaderna är att hitta reglagen bättre i tempoväxlingarna inom gångarterna, komma till riktiga längningar i trav och galopp samt bygga upps styrkan att kunna galoppera i balans längre intervaller. Därifrån får vi sen försöka bygga vidare med den förvända galoppen och byten. Jag har en förhoppning om att kunna starta LA4 med honom kanske redan i vår, om än bara på klubbnivå, och det vi saknar i nuläget är en bättre kontroll och styrka i galopparbetet och bättre längningar i traven. På Zorro är det också mycket galopparbete och vi letar efter verktyg för att kunna rida en lugn och bärig galopp även nedsuttet i dressyrsadeln, det är ganska lång väg dit. Jag vill inte slåss med honom om det och inte tvinga, utan är mer inne på Paulos linje att hitta övningar i de andra gångarterna som kommer att underlätta galopparbetet för honom. Att introducera piaffen var ju ett sätt. Vi har börjat hitta fler och fler steg på rätt väg och hoppas kunna utveckla detta ännu mer såklart.  Så! Jag har en tanke om hur jag ska lägga upp träningen nu och önskar mig själv lycka till ;)

Felix ska ridas han med såklart. Först lite mer på banan och i alla gångarter och så snart det går följa med de andra ut i skogen för att både träna upp sin kropp och vänja sitt huvud vid alla möjliga intryck. Stackarn ligger ju lite efter med allt och behöver bli vuxen på allvar, han blir sju i år.

Så har vi ett gäng unghästar som ska ridas in, Tingeling, Isanne, Julius och Melizza. Fiona med såklart.. Och Pelle behöver utbildas. Ja oj vad jag har att göra. Jag kommer nog att försöka sälja några av dessa under året men det underlättar såklart om de är odentligt inridna först.

Då så, nu är ni uppdaterade om hur vi inleder detta året. På återséende!