Dagbok 2011

Måndagen den 11e juni

Fredagen den 23e december

" It's the most wonderful time of the year.."

Nu är det jul igen. Jag har lagt in en bild här som är några år gammal, på mig och tant Tilda som tittar ut genom stalldörren. Tant Tilda blir 23 nästa år, still going strong som man säger. De var ett helt gäng som var lika gamla på den tiden bilden togs; Tilda, Vendetta, Tarzan, Vanda och Loke. Nu är det bara en tant kvar, tror att hon kommer finnas kvar länge, för hon är en sagoponny.

Ja, julefriden börjar sprida sig. Jag jobbar min sista natt innan julhelgen då jag är ledig. Är oförskämt pigg inatt, det hör inte till vanligheterna. Ser fram emot eftermiddagen som kommer. När jag har sovit klart kommer kompisen Karin och knackar på min dörr. Vi ska åka till Tingsryd, fika på Börjes och jag ska handla alla mina julklappar, det ska bli så skoj! Sedan Karin flyttade till Broby ses vi alldeles för sällan, så är livet.

Nu har folk jullov och det är bra för Emelia har kommit hem, och så även Sinead. Så nu har jag haft sällskap i stallet några dagar och då är det MYCKET roligare att jobba. Häromdagen var vi ute och busred i skogen på Zorro, Rialto och Melvin, lät dem riktigt sträcka ut i galopp och ha roligt, så att vinden piskar i ansiktet och man blir alldeles tårögd =) Min vackra Zorro är snabbast. Undrar vad det är som gör att de gillar att springa fort, kanske känslan av frihet och att man gör det tillsammans. Zorro är alltid lätt att stanna, även när jag rider utan bett med t.ex. sidepull.

I onsdags tog jag ut Vigdis igen. Lille nallen, Gaedingur, stannade för första gången ensam kvar i hagen, med farbror Gandur och Mysla som troget sällskap. Ingen av dem brydde sig nämnvärt, Vigdis tog det med stor ro och verkade trivas med att komma ut och bli ompysslad och träna. Hon var lugn och kom ihåg allt markarbetet vi jobbat med tidigare, trots att hon vilat helt från allt arbete i över ett halvår. Jag jobbade med ledövningar, vid hand och avslutade med att hänga på henne från båda sidor och skritta några steg. Hon var inte rädd eller spänd och det känns som en stor triumf för det betyder att allt så här långt är befäst och okej enligt henne, att hon är redo att gå vidare och bli ridhäst nu.

Julia har ridit på nya ponnyn "Hurry" igen. Hurry kan enligt förra ägaren inte gå på tygeln, hon är som vi ibland uttrycker det "riden uppochner", med ryggen lite sänkt och huvudet högt. Vi jobbar nu med att lära henne sträcka hals och huvud framåt neråt och bli rundare i hela sin överlinje. Vi försöker att gymnastisera henne med böjda spår och sidvärtsrörelser för att underlätta detta. Det kommer att ta lite tid men jag tror det kommer att fungera bra, hon är klok, känslig och lättlärd. När hon slappnar av och tar kontakt med bettet där nere är hon riktigt fin, en vacker ponny!

Sinead har haft Isanne ute och börjat jobba henne så smått. Det är hög tid för Isanne att ridas in, hon fyller fyra till våren. Pelle är också väldigt glad att Sinead kommit, det är hans tränare.

En annan som det är hög tid att börja träna är skrothästen Felix. Han har gått utan sin ena framsko ett tag och blivit lite öm i foten. Jag ska erkänna att jag tog tillfället i akt och satt upp på honom häromdagen, Emelia höll och jag skrittade ett helt varv runt banan, inga problem alls, lugn och fin ;) Igår kom Lina och hjälpte mig sko honom igen. Det var som man kan uttrycka sig "blod, svett och tårar", fast då överdriver jag en del för det var varken blod eller tårar med, dock hårt jobb. Eller som den tokiga farbrorn med ardennern sa "Bra, det gick det INTE! ". Ett skämt som bara den som var med förstår, fråga mig någon gång om ni är nyfikna. Felix behöver en stor portion uppfostran, sen kommer det att gå bra. Men någonstans måste man börja och allt blir så mycket lättare nu när skorna sitter på ordentligt igen.

I mellandagarna blir det lite jullovsaktiviteter, dagridläger och uteritt. Hoppas vi får fint väder och att många vill vara med. Veckan efter nyår är det klubbtävlingar i Olofström och jag ska försöka vara med både i hopp och dressyr, det är skoj när det händer något.

Jag hämtade hem Polly i början av veckan, den ponnyn har en speciell plats i mitt hjärta. Lilla tummelisa bor nu kvar utan mamma hos sin nya ägare Monika.

Jag vill nu önska er en riktigt god jul. Själv ska jag umgås med släkt och vänner och försöka att riktigt njuta av ledigheten.

Tjohej!

Torsdagen den 15e december

Puh, lägger två veckor bakom mig med massor av nattjobb och ett mild sagt eländigt väder. Det vänder nu snart, ni ska få se.

Skulle stigit upp tidigt idag för att försöka vända rätt på dygnet, gick som vanligt "sådär". Det mörknar så tidigt med, man har inte många timmar på sig att hinna göra något ute efter att man har sovit bort halva dagen, vilket lätt leder till att man gör ingenting alls. Här vill jag för säkerhets skull förtydliga att ingenting alls i min värld betyder att jag bara gör de vardagliga sysslorna, som att fodra, mocka och kanske skyffla lite lera i något hörn, sen fodra och mocka igen.

Idag var jag ovanligt klok. Efter att ha fodrat lunch och försökt pigga till mig något så valde jag att spendera lite quality time med en av de jag älskar mest, något som jag gör alldeles för sällan. Jag körde hem till mitt eget hus (där jag inte är så ofta för där är så kallt och ensamt numera) till min guldhäst, som för ovanlighetens skull hade ställt sig inne i skjulet och kikade fram när jag kom.

Vi struntade i att borsta, för det gillar vi ändå inte något vidare någon av oss, allra minst Zorro. Jag har ingen bra uppbindningsplats och lite knasig att binda är han ju som bekant så jag tog på honom ett sidepull direkt i hagen och ledde ut honom, klädde av täcket och slängde på sadeln. Han klarar bra att stå stilla lös när jag ber honom. Inte super, men skapligt. Funderade över varför vi inte tränar mer lydnad med våra hästar överlag, för det är ju egentligen inget svårt. Vi är så vana vid att binda fast dem så fort vi ska göra något, och trots att de sitter fast eller vi håller i dem så har många svårt att stå still, stampar fram och tillbaka eller drar i repet. Här är ju min gode vän Zorro ett gott exempel... De flesta hästar går att lära på en liten stund att stå still, om man är tydlig, konsekvent och det finns ett gott förarbete, alltså en god komunikation. Sen måste det såklart underhållas, det räcker inte att programera dem en gång och tro att det ska vara.  Minns att Sunshine, Melvins mamma, stod som lugnast när jag hade henne lös och sa åt henne att stå still. Stod hon bunden så rörde hon sig alltid fram och tillbaka så långt repet tillät, skrapade med hovarna och var orolig. Så där gjorde vi en lydnadsgrej av det och tränade på att om jag sa "stååå" så skulle hon stå där jag parkerat henne. Gick hon två steg fram så bad jag henne ta två steg bak och upprepade "stååå". Tog hon ett steg åt höger så fick hon ta ett steg åt vänster o.s.v. Envisast vinner, en fördel till är att hästen blir lätt att flytta, för man hinner flytta tillbaka den några gånger innan den bestämmer sig för att det är bekvämast att stå still.

Vi tog en tur  i skogen jag och Zorro, han fick välja väg och tempo, med vissa restriktioner. Vi skrittade ut och förbi grannens, ner för en backe och sen bar det av i galopp, Zorro galopperade höger nere i skogen, en väg som vi nästan aldrig tar i vanliga fall. Han var pigg och kraftfull, jag la mig inte i utan ställde mig i lätt sits och följde bara med på halvlång tygel. När skogsvägen tog slut så visade jag honom en smal stig över hygget som vi följde en bit och sen in en en granskog. Där kryssade Zorro runt en stund mellan granarna och vände sen hemåt. Han tog samma stig tillbaka och sen galopp igen längs skogsvägen hem. Det gick fort och jag funderade över fenomenet balans.

När Zorro får bestämma och jag inte stör honom, då är vi alltid i balans. Då är svängarna enkla även i hög fart och övergångarna klockrena.

Eira hann inte med så vi fick stanna och vänta vid infarten. Pigg och yster trampade Zorro på och frustade glatt, upprymd över den snabba galoppen. Jag kortade tygeln lite och han rundade sig så fint, lite skänkel om och han bjöd mig på några steg i piaff. Red in på åkern och han var så lätt och fin på hjälperna, flyttade enkelt sig undan i alla riktningar. Jag gav honom lång tygel och gjorde halt, satt av, tog sadel och sidepull med mig och lämnade honom där på åkern. Han betade girigt av höstgräset som fanns kvar, där har inte gått några hästar på bete sen i somras.
 
Då är han som nöjdast min guldklimp. Jag tror att han vet hur mycket jag tycker om honom och hur mycket jag är beredd att göra för honom. Det viktigaste tror jag är att jag låter honom vara häst och framförallt att vara den han är. Jag kan kalla honom knasig och andra saker, jag kan uppfostra och jag kan utbilda honom, men jag varken kan eller får ändra på den han är. Det är som i vilken relation som helst egentligen, man måste acceptera varandra.

Ska ut stax och fodra kväll. Islänningarna, fölen och unghästarna får jästkultur några dagar eftersom vi avmaskade dem i tisdags och då kan de behöva lite hjälp att hålla magen i ordning efteråt. Har ett tillskott från Hippolyt som heter Hefekultur som gör jobbet bra. Att det är pelleterat gör dessutom att det är lätt att få i dem, iallafall till sånna matvrak som vi har, de är fast övertygade om att allt som kommer från fickan är godis!

Avmaskningen ja. Vet att det finns folk som har problem med att maska sina hästar, skrattar glatt åt den tanken varje gång jag avmaskar våra. Traskar ut i hagen med någon grimma, sprutorna laddade i ena fickan och musli i den andra. De som kommer först och möter får smaka på muslin, då blir de andra nyfikna och kommer också. En näve musli, ops -en spruta i munnen och så näve musli till, oh så gott! "Vad var det där?" säger de andra och vill också smaka. Fölisarna, Fia och Gaedingur, låg ner och vilade sig i den nyströade ligghallen. De brydde inte ens om att resa på sig medan vi avmaskade dem och det var deras första gång. Tror inte det blir några problem med den saken i framtiden heller! 

Har varit orolig för att avmaska denna hösten. Kolik har härjat likt en epedemi med många dödsfall. Bland annat min kära vän Karin miste sitt vackra sto Blida.. =( Jag vet att flera av hästarna som fått kolik varit nyligen avmaskade. Maskmedlen slår ut mycket av tarmfloran och imunförsvaret som finns där, får de sen i sig något annat de inte tål så har de väldigt lågt försvar. Så vi har väntat extra länge med att avmaska, också för att det varit så varmt. Men nu i förra veckan såg vi att någon av unghästarna bajsade ut mask så då ville vi inte vänta längre. Håller god koll på dem och hoppas att nu hefekulturen kan hjälpa deras små magar att återhämta sig så fort som möjlig, och att de slipper masken och själva kan använda sig av all näring de stoppar i sig. 

Imorgon är det fredag och jag hoppas kunna vara ute och få mycket gjort, då trivs jag som bäst.  
Frukostklubben

Måndagen den 12e december

Klockan är halv fem på morgonen och jag sitter på jobbet, har ätit lite och fikar nu på en pepparkaka.

Den långa fina hösten övergick till slut i vinter, och alla fina höstdagar är nu ett minne blott. Vädret har slagit om ordentligt de senaste veckorna, med stormar och massor av regn. Speciellt senaste veckan har varit tuff. Rui har åkt hem och jag är ensam kvar, det märks när man är en man mindre att dela upp jobbet i stallet på kan jag lova. Jag har jobbat mycket, vädret har varit dåligt och jag har varit dunderförkyld. Känns som om jag varit ute hela dagarna och ibland långt in på nätterna för att släppa hästar in och ut, mocka och konka runt på skottkärror och säckar med hösilage. Men å andra sidan är jag gammal nog nu att förstå att det är ju helt självvalt. Ingen har tvingat mig att ha så här många hästar att ta hand om... Så jag konkar på!

På bilden, som är ungefär en månad gammal, ser ni den nya hagen ute vid vägen. När vi så till slut, efter mycket slit och jobb, fick klart det röda trästaketet, kunde en flock lyckliga ponnyer ta sig ann allt gräs. Det var en så härlig syn. När jag var liten brukade det gå en flock shetlandsponnyer där på sommarbete, en hingst och hans ston. Hagen var då över hela den nedre delen av min mark, som nu är uppedelad i flera hagar. Det var både skog och åkrar blandat och jag drömde att vi en dag skulle köpa eller låna den marken så att våra hästar kunde gå där på bete. Nu tjugo år senare är det sanning!

Ridskolan är slut sedan en vecka tillbaka, skönt tycker både jag och ponnyerna, speciellt med tanke på vädret som varit sedan dess. Hur roligt det än är att vara ridfröken och träffa alla härliga barn och glada föräldrar, så är det skönt med lite andrum, ledighet och lugn och ro på gården. Vi vilar upp oss och samlar nya krafter inför nästa termin. Terminstart beräknas bli som vanligt runt vecka 8 i mitten av februari. Jag lägger ut info och tider m.m. på hemsidan under "ridskola" när det börjar närma sig.

Nu närmar det sig jul med stormsteg. Förra helgen var jag, Moa, Pontus och Karat i Olofström på Fritzatorpet och hade ponnyridning på julmarknaden där. Vi gick så gott som konstant i de två och en halv timmarna vi var där så det var uppskattat.

Helgen som gått har det varit julskyltning i vår egen by Kyrkhult. Vi hade ponnyridning några timmar på eftermiddagen och då var vi ett helt gäng som kunde turas om att leda, lyfta upp barn och fixa stigbyglar m.m. Sen på kvällen gick vi för andra året med i luciakortegen. I år var det en blåsorkester med i kortegen så det var livat med trummor och trumpeter, folk, bilar och mängder av kamerablixtar. Det klarade ponnyerna av galant, det är så duktiga! Nästan alla var med; Tilda, Juliana, Pontus, Karat, Cookie, Lordi och så Strömbergs Lizette och Mirakel. Lucian stannar sedan utanför Tulseboda, en stor och pampig gammal gård i Kyrkhult. Där kröns lucian och de sjunger. Ponnyerna stod lugnt och fint och lyssnade och jag tyckte det såg ut som att de njöt =) Det krävs folk och engagemang för att delta i sånt här evenemang, barn och föräldrar som engagerar sig och följer med och hjälper till, men vad kul det är när alla samarbetar så bra och när allt går fint!

Min egen träning har jag trappat ner lite för stunden. Har varit så ambitiös hela hösten och är supernöjd med de framsteg vi gjort och hur Zorro och Rialto har utvecklats. Vi har nu varit upppe och nosat på mål som jag haft i måååånga år, och det är så spännande att snart vara där och att våga blicka ännu längre framåt. Äntligen har jag hittat en balans där jag prioriterar min egen ridning lite mer och äntligen känner jag att jag är omgiven av flera tränare som jag trivs att jobba med och som kan ge mig de verktygen jag vill ha både i min ridning och i förlängningen i min undervisning. Mina hästar har nu kommit till en nivå som jag inte tidigare haft en egen häst på och det ger mig helt andra möjligheter att vandra vidare på ridkonstens ädla väg. Det är så skoj! År 2012 har alla förutsättningar att bli ett kanonår på den fronten. Den fronten med! Jag är så lyckligt lottad på många sätt.

Och! Bilderna från sommarens träningläger är på god väg att snart komma ut här på sidan så att ni kan kika på dem. De har varit värda att vänta på, det är en hel del kanonfina bilder som gör att man längtar ännu mer till nästa sommar. Jag ska också försöka ta mig i kragen och uppdatera lite mer på sidorna om våra hästar. En del nya har tillkommit och en del har flyttat vidare.

Sist med inte minst så vill jag hälsa nya ponnyn Black Hurricane välkommen. En vacker dam i sina bästa år som skulle fått vandra vidare till hästhimlen alldeles för tidigt men som i sista stund hamnade hos mig istället.

Tjohej!

Tisdagen den 25e oktober

Hej hej

Hösten är vacker och veckorna bara rusar på. Jag kan inte varva ner för det är så mycket jag vill ha gjort innan vintern kommer. Men så för en stund sen gick det upp för mig att det kommer ju snart att lugna ner sig, på riktigt. De sista träningshästarna för i år åker hem om några veckor, Rui gör detsamma, ridskolan håller bara på november ut. Sen är det vinter och för sent att göra allt det där som skulle göras. Så jag undrar jag, vad ska jag göra då? Rida runt i snön på alla mina vackra hästar antar jag =) Träna på allt det där som vi håller på att lära oss. Kanske börja lite smått med unghästarna. Vigdis ska sättas igång och tränas i vinter, bli en trygg och glad ridhäst. Vad skoj det ska bli!

Ylvas Caspian gick som en dans att rida in, vilken snäll häst! Och så har jag en liten islänning på inridning med nu, en liten Prinsessa, verkar inte heller bli några problem för hon är trygg, välhanterad och väl förberedd.

Förra veckan satt jag upp på Felix för första gången. Han var lite spänd precis när jag skulle sitta upp men sen slappnade han av och Rui ledde oss lite i skritt på longerlinan,  en försiktig början men det kändes bra och jag tror det kommer att gå fint fortsatt. Felix är överlag bra att hantera men lite "rå" med många saker. Han kan vara lite knasig att lyfta hovarna på och är otroligt kvick att slänga ut en bakhov om han blir nervös så man får vara lite på sin vakt. Likaså var han rädd för sitt täcke i början, men det går bättre nu. En del annat tjafs som att inte vilja stå still när man tränsar och tendenser att kliva rakt på och över en när man leder börjar med bli ett minne blott. Det ska bli spännande när han är igång sen att känna på honom vad han är för en typ att rida.

Helgen som gick var det nationella tävlingar i Olofström. Vi hade två fina hästar från norrköping uppstallade hos oss över helgen, som gjorde bra ifrån sig på tävlingarna.

Helgen innan var det tävlingar och höstfest i Vånga. På bilden rider jag en gren som heter Öltölt. Då ska man tölta runt banan på snabbast tid med ett glas öl i handen utan att spilla. För varje centiliter man spiller får man tidstillägg. Jag fick äran att låna en riktig sagohäst, gamle fine Fabbe.

Fabbe är nog den hästen som jag kännt allra längst i mitt liv faktiskt. Min bästa vän Karin fick honom när vi var barn och sen dess har han hängt med. Han är en riktig klippa som kan allt, tävlat hoppning och dressyr mot vanliga hästar, gått islandshästtävlingar, dragit vagn och ridbaneharven, gjort upppvisningar i såväl western som akademisk ridkonst, kan alla skolor i alla gångarter, galoppombyten, lite spansk skritt och diverse andra skutt och tricks,handikappridning, ridläger, långritter, ja allt har han ställt upp på. Vi tänjde lite på reglerna och galopperade istället för att tölta, vi vann överlägset! Bilden är från ärevarvet då man ska rida med ett glas i var hand, dock var det bara vatten och inte öl. Fabbe ställde snällt upp med att galoppera ännu ett varv på helt lös tygel. Kul hade både vi och publiken, det var inte alla som kom runt lika bekymmersfritt om man säger så.. =)

Nu ska  jag göra ännu ett tappert försök att lägga ut några av sommarens ridlägerbilder. Jag försöker titt som tätt med oftast hänger sig datorn. Den gamle rackarn samarbetar allt sämre och har ansökt om pension. Jag har en ny, men det är ju så jobbigt att packa upp...

Fredagen den 14e oktober

Bilden nedan visar min lilla ponnyflock som går på höstbete. Jag tar hem dem de kvällar de ska gå lektioner. Det är en häftig grej att flytta tio ponnyer på en gång, man springer först med en havrehink och hoppas på det bästa ungefär, ett svettigt jobb. För det mesta går det förvånanasvärt bra, ibland tappar man bort ett par och då hade det tveklöst gått fortare att hämta dem en och en med grimma och grimskaft...

Den lilla gråsvarta är ju borta, så nära men ändå så långt borta. Så rullar dagarna vidare.

I går kväll red första torsdagsgruppen sin sista skogsrunda för den här terminen, kvällarna blir kortare och kortare. Pelle gick stolt i täten med Emmy på ryggen, så duktigt så och så glad att få följa med.

Förra helgens träning för Paulo Bastos gick bra och bjöd på lite spänning. För att lära Zorro att samla sig bättre och som verktyg för att därmed kunna förbättra bl.a. hans galopp så tyckte Paluo det var dags att lära honom lite piaff. Vår gode vän Zorro påminde oss om vilket ruskigt humör han kan ha när han inte exakt vet vad som väntas av honom. Känslig som få så räckte det att Paulo stod inne på medelinjen av ridhuset med sin pisk och smackade mjukt medan Zorro skrittade längs spåret. Det blev några utfall med bakdelen mot Paulo, ett par ganska mäktiga Caprioler, några andra varianter av luftsprång och så till sist lite tramp. Han hittade mekaniken några steg åt gången och piafferade under rörelse framåt och det var en häftig känsla. Men oj, vi har mycket arbete kvar innan den stämmer med skolboken, och om jag känner min gode vän rätt, en hel rad av caprioler. För er som inte vet så är en capriol ett form av språng som t.ex. Lipizzanerna på spanska ridskolan tränas att utföra, en kvarleva av den gamla krigskonsten till häst. Hästen hoppar rakt upp i luften på sina bakben, skjuter ifrån och slår bakut uppe i luften, ett mäktigt vapen...

Nåväl, idag la jag på hoppsadeln igen tog ett lugnt markarbetespass i padocken hemma och Zorro var lugn och avslappnad som vanligt. Vi får ta det i vår egen takt såklart, lite i taget, på de bättre dagarna.

Rialto fick jobba mycket med galoppen för Paulo. Han har ju en väldig galopp för sin lilla kropp och enligt Paulo mycket bra rygg men svårt att föra över kraften till sin framdel på ett bra sätt. Mycket sidvärtsarbete i skritt och fattningar ur det, mindre volter i galopp där vi växlade ställning inåt och utåt för att förbättra balansen, och så skänkelvikningar från medellinjen till spåret i galopp. Shit vilken träningsvärk jag hade i rumpan dagen efter, antagligen Rialto med =)

Ska planera lite aktiviteter för höstlovet nu. Hoppas så att det fina höstvädret håller i sig!

Ponnyerna på höstbete

11-10-12 Hejdå lilla vän

Lilla Vendetta har lämnat oss. Hon har flyttat vidare till ett ställe där gamla hästar inte har dåliga tänder, där alla får äta så mycket gräs de vill och där ponnyer kan ströva fritt utan staket runt...

Hennes tänder var väldigt, väldigt dåliga fick vi veta i början av sommaren, lösa, ojämna och nedslitna. Detta har bidragit till att hon blivit mager om vintrarna då hon haft svårt att tugga sin mat, nu fick hon också alltmer problem med att tugga då gräset fastnade mellan tänderna och i kinderna. Hur mycket tandvärk hon haft är svårt att veta, för en tapper ponny-tant håller god min in i det sista.

Så vi bestämde att det skulle bli hennes sista sommar. Vi har försökt att ge henne en så bra sommar som möjligt, skyddat henne med täcke mot knotten, fint bete och mycket vila, och så ett sista ridläger med sin bästa vän Eva på ryggen.

Så kom dagen, en vacker och klar oktoberdag med kall frisk luft. Alla ponnyerna hade gått på bete ihop och haft en riktigt bra vecka. När jag kom för att hämta henne stod hon ensam vid grinden och väntade, hon visste.

Nu är hon någon annanstans och jag är ganska säker på att där har ponnyer och hästar det bra, för det visste Vendetta och det sa hon till mig.

Tack för de här åren du envisa, ettriga gamla russ-tant. Tack för alla skratt du gett oss och för alla timmar du burit barnen så fint. Du har varit så duktig!

Eva och Vendetta, sommaren 2010

Tisdagen den 4e oktober

Här har ni hon som fortfarande, 26 år gammal, intalar sig att "ja det är ju lite mycket att göra just nu men det lugnar snart ner sig". Eller hur..

Nu är det höst. Så här långt en väldigt fin höst. Det har vi förtjänat.

Jag har köpt en häst till. Ett infall, ett besök för mycket på blocket en sömnig jobbnatt. Direkt när jag såg honom så visste jag att den ska jag ha!

Felix är svaret på drömmen om ett fullblod, drömmen om den svarta hingsten. Nu är han för enkelhetens skull inte hingst, och egentligen inte fullblod heller, men visst låter det bra? Felix är son till det engelska fullblodet French Buffet som gått svår hoppning, och rätt lik sin pappa av bilder att dömma. Han är sex och kanske inte så ridbar ännu, vi har inte forskat så mycket i det. Men han har vänliga ögon och när jag ibland longerar honom på kvällen så slås jag av hur vacker han är och jag har en så bestämd känsla av att detta nog är en av de bästa affärer jag har gjort. Så nu får tiden utvisa hur pass pålitlig den känslan är =)

Den vackra fuxen på bilden går allt bättre, så den känslan gick i vart fall att lita på. Jim sa ju åt oss att hem och träna byten, så det har vi gjort och döm min förvåning när jag provar och konstaterar att han kan ju! Så nu rider vi mycket galopp, så mycket matte orkar, vi byter, rider förvänd och fattar på alla möjliga och omöjliga sätt. En helgkurs med Mats Silfver gav oss några nya verktyg och häftiga aha-upplevelser till. Det mest vågade jag har gjort på länge var att ta med honom och fylla ut en plats i mörrums allsvenska-lag. En meter skulle vi hoppa då och fast alla (utom mamma) sa att det skulle gå utmärkt, så var jag inte helt säker. Men jag sa till mig själv att inte underskatta Zorro så vi provade. Och som han försökte! Det var inte många hinder som stod kvar efter vår runda men vi blev helt klart en erfarenhet rikare. Och jag vet att vi även om vi inte klarar det fullt ut ännu, så VÅGAR vi iallafall det, och väl vågat är mer än hälften vunnet, faktiskt.

Bilden är ifrån helgens pay and jump i Olofström där vi hoppade 80 cm och 90 cm. Det gick utmärkt. Rialto var också med och skuttade en runda, och Melvin tog runt Rui lika fint som vanligt. Även mina duktiga elever Bella och Matilda gjorde fina rundor, som vanligt de med!

Min vän och kollega Angelica Hesselius (www.tonus.nu) har varit nere på visit i södra Sverige och förutom att sprida glädje i mitt lilla hus så hann hon med att hålla en uppskattad kurs i Lång tygel. Kom snart tillbaka snälla Angelica, jag saknar dig!

I helgen väntar kurs igen för Paulo Bastos, så nu efter väldigt massa hoppande kanske vi tänker lite dressyr ett slag. Jag ska dit med Rialto och Zorro för att slipa lite på tekniken och ta ett litet skutt vidare förhoppningsvis. Rialto är på gång att bli starkare och går bättre än någonsin, han trivs med sitt Nova-bett och är säkert glad att slippa sin dolda vargtand som vi drog ut innan han for på sommarbete. Jag har anmält oss till lokal dressyr i olofström i november, vore kul om vi höjer vår poäng jämfört med i våras, så att det inte bara är jag som tycker att vi blir bättre och bättre ;)

Mitt fina hästsläp rullar alltså en hel del. Det har nytt golv, aluminiumgolv. Knappt tre år gammalt och inte ens avbetalt, hade plyfagolvet gjort sitt och det var ren tur att vi märkte det innan någon häst hann braka igenom. Hu! Under all kritik men ibland har man otur och vi hade ju iallafall tur i oturen som han åtgärda felet i tid. Men en stor varning till alla hästsläpägare, i synnerhet Cheval-Liberté ägare, håll koll på era golv!!

Har massa "bäbisar" hemma i träning, som ska grundhanteras och sittas in/ridas in. Är en trevlig hög så det blir nog inga otrevliga överraskningar där utan bara roligt arbete.

Småttingarna är fortfarande på bete, likaså Julius som växt till sig ordentligt i sommar. Hemma runt stallet luktar det hösilage sedan några veckor tillbaka och trots lite mer arbete med fodring så är det skönt att samla in hästarna och ha dem nära till hands. Jag tillhör ju som bekant den skara som väntar in i det längsta med att stalla in och hoppas innerligt på fortsatt fint höstväder ett tag till. Vet att mina fyrfota vänner håller med fullständigt!

Stallbygget hemma hos mig ser ganska oförändrat ut, det har tillkommit en hög lecablock dock som förhoppningsvis ska muras snart. Tidsoptimisten vill tro att där blir några boxar till och en ligghall klar innan första snöstormen. Vi får se...

Torsdagen den 8e september

Hösten sa "hej hej hej", klampade in och kände sig som hemma. Efter ett regnigt och ur vädersynpunkt uselt augusti vet jag dock inte om det är någon större skillnad. Jag gillar höstens lugn och höstens rutiner, jag ogillar desto mer regnet och leran.

Jo jag skulle uppdaterat här för länge länge sen men har inte blivit av. Har funderat och tänkt desto mer, och vad bättre är, dessutom gjort en massa.

Kommer ihåg att jag inledde året med att bestämma mig för att jag skulle satsa mer på mig och min egen ridning, och på min häst och hans utveckling. Så famlade vi ju runt lite utan att få till någon egentlig utveckling, hittade en del problem som vi fick åtgärda istället. Så kom sommaren med jobb och allt vad det innebar i tidsbrist för egen träning.

Men nu är det höst och nu äntligen! Jag har en bestämd känsla av att just nu är något i rörelse, nu händer det saker på flera plan.

Jag tog mig i kragen och gjorde vad jag planerat i fem år, jag åkte ner till Svedala, till älskade/hatade Jim Ritter igen. Det var med minst sagt blandade känslor, det var något jag var tvungen att göra.. det var en häftig känsla att se eleganta Svartesjö gård igen.

Jim var värre än jag minns honom. Han är raka motsatsen till allt vad en god pedagog och tränare är. Han skriker och skäller, han överdriver och förstorar upp allt, hittar alla ens svaga punkter och bankar på dem. Han vill att man ska göra fel så att han får en anledning att gapa lite till. Vad jag hört så börjar de flesta gråta och avbryter innan halva lektionen gått.

Jag grät inte, jag tuffade till mig och försökte att se det som en utmaning. Zorro gick bättre än någonsin, och sista dagen sa Jim att han var positivt överraskad, att Zorro har en del kvalitéer och är en söt liten häst. Jag tror att Zorro växte en del med uppgiften, och av att uppleva miljön i ett riktigt träningsstall. Han såg så liten ut i sin fina box, såg sig bekymrat runt men uppförde sig alldeles exemplariskt. Han stod helt still och tyst i skötselspiltan och hanterade duschning och annat som vilken van tävlingshäst som helst.
 
Nyttan i att rida för Jim, som bara skäller och skriker vad man gör för fel? Som säger att jag borde rida betydligt bättre vid 26 års ålder, att jag måste skärpa mig om jag ska hinna bli bra... Jo, inte en gång la han skulden på Zorro, inte en gång ursäktade han mig med att jag har en svår häst. Han bara krävde att jag lär mig rida bättre.

Jag undrar, har min frustration över att vi inte utvecklats som jag önskat, haft att göra med att jag varit omgiven av folk som sagt att jag rider så bra, men jag har ju en svår häst..? Inte har det isåfall hjälpt mig det minsta att höra hur duktig jag är och hur knepig min häst är!

Det har fått mig att fundera massvis på min egen roll som instruktör. Hur hård ska man vara, hur höga krav ska man ställa? Vad är det egentligen som är fel när en elev inte klarar av att ta kritik och höra vad som är fel? Hur lär man sig det?

Vi var inne lite och nosade på ämnet redan under våra fördjupningsdagar i stockholm i börjar av sommaren. Christina sa att hon kommit dit hän att hon ville att den instruktör hon rider för skippar allt fint prat, alla inlindade sanningar och utebliven information, och helt enkelt lär henne rida.  Visst är det väl det vi alla vill, egentligen?

Jag vet vad jag behöver jobba på nu. Jag måste hitta tillbaka till min balanserade hoppsits igen, som jag tappat nånstans på vägen bland dressyrridning och ett dåligt knä. Jag måste släppa ner hälarna och sluta hålla med knäna. Jag måste hålla fram mina händer, hålla ihop dem och bara ge en signal åt gången. Framför allt får jag aldrig dra i ytter tygel och aldrig någonsin mer rida med hästen utåtställd genom en sväng ;) Sen måste jag rida mina tempoväxlingar, mina cavaletti, mina linjer och så ska vi lära oss flygande byte. Sen ska jag ner till Jim igen och vi kommer inte att få någon form av beröm, men vi kanske kan komma vidare. 

Helgen som gick tränade vi för Paulo Bastos och jag är lika nöjd som vanligt. Paulo är en optimala kombinationen av en instruktör som både kan rida, lära ut och vara sympatiskt och trevlig men ändå kräva. Han är faktiskt fantastiskt bra! Han red Zorro på lördagen för jag hade ont i mitt knä. Zorro fick jobba som aldrig förr och var genomsvettig och mör efter passet. Jag trodde att han kanske skulle vara trött eller stel på söndagen men underskattade honom som vanligt. Han var kanonfin att rida, pigg och mjuk och vi fick en jättebra lektion. Jag kände att vi verkligen tog ett kliv framåt och med Paulos hjälp så kommer vi att fortsätta göra det. Paulo säger inte heller att Zorro är en svår häst, utan berömmer honom och säger gång på gång att han är en stark och bra häst med bra gångarter som kommer att ha lätt för sig med de svårare rörelserna när han bara kommer på hur han ska använda sin kropp. Jag blir så glad av att höra det!

Nog om Zorro, nog om mig.

Vigdis har fölat för några veckor sen, runt i hagen traskar en liten Gaedingur i passgång. De går tillsammans med Fiona och lilla Fia, som bara blir finare och finare! Polly och Tummelisa har flyttat hem till Monika i Kåraboda där Tummelisa sen ska stanna när hon skiljs av efter nyår. Hon ska bli gårdsponny och ridponny till Monikas kommande barnbarn tids nog.

Jag har sålt Melizza till Ann-Charlotte i Tingsryd, hon ska bli Erikas ridponny, kommer bli kanonbra.

I måndags kom Rialto tillbaka efter sitt sommarlov. Vi har att göra, det är mycket muskler och smidighet som ska till i den kroppen, men han är en kul kille och alltid ett nöje att rida så det är kärt besvär.

Denna veckan har lektionerna börjat igen, so far so good. Regn, regn och mer regn =)

Nu ska jag moppa golv och städa toaletter innan jag får köra hem från jobbet och hoppa i säng. En regnig höstmorgon när man ser trötta människor på väg till jobb och skola, att få köra hem och gå och lägga sig då, det är ett av de stora nöjerna med att vara nattarbetare. Det är gött =)

So long


Tisdagen den 9e augusti

Ramon Santos, en stor ståtlig tysk. Mitt under allt jobb med ridläger och träningshästar, nattjobb och planer inför hösten, så finns han ständigt där i mina tankar. Jag har blivit erbjuden att köpa denna trevliga häst och måste snart bestämma mig.

Det är full fart på precis allting, hinner knappt hålla reda på vilken dag, vecka eller månad det är. Men jag vet att idag efter lunch drar sommarens sista ridläger igång, ett träningsläger för sju förväntansfulla tjejer. Vi hoppas på acceptabelt väder denna gång.

Pappa har köpt en ny islandshäst, Gandur från Röshult och han flyttade hem igår. Aningens förvirrad traskade han runt för att beskåda sina nya domäner, förundrad över att det faktiskt fanns en hel värld utanför Röshult där han levt sina fem år, att man kunde överleva en färd i en skakande låda och att det fanns så många hästar i olika färger...

Det blir en spännande höst.

söndagen den 24e juli

Ville bara skriva hur nöjd jag är efter träningen med Paulo Bastos igår. Nöjd med hästarna och ganska nöjd med mig själv och framför allt glad över att äntligen ha hittat en tränare som det känns så bra att rida för. Jag känner att Zorro blir lösgjord och i balans med enkla medel, att dressyr inte behöver vara jobbigt utan kan vara ganska enkelt. Way to go!

Med Rialto tränade vi WE-hinder. Klocka och rygga i vinkel, passera grind, rygga slalom, dubbelslalom, treklövern i galopp med mellansteg i skritt, sidepass över bom och till slut även rida med lans och fånga en ring. Inget gick super men allt gick skapligt och jag tror Rialto tyckte det var lite spännande. Om vi tränar vidare kan det bli jättebra!

Med Zorro jobbade vi vidare med dressyren som sist, att få honom att sträcka ut hals och rygg och komma fram till bettet och sen lite öppnor och förvända öppnor på böjda spår. Sen var det ordentligt stressigt hem och vidare till jobbet, men det var det värt.

Strax hem och sova, älskade säng vad jag önskar vi kunde spendera mer tid ihop ;)

Lördagen den 23e juli

En ny dag har börjat och jag ska snart köra hem och sova. Ute är plaskblött efter nattens ösregn men just för stunden ser det ut att kunna bli en vacker dag.

När jag sovit klart ska jag tillbringa resten av dagen i Vankiva, Hässleholm, på Nyboda Kör och Dressyrstall. Paulo Bastos kommer dit och håller träning i dressyr och working Equitation. Red för Paulo för ca en månad sedan och kände mig väldigt nöjd med de lektionerna. En av de få tränare som jag fått det att stämma riktigt bra för med Zorro, som kunde hjälpa mig att få honom avslappnad och nöjd och verkligen fram till bettet. Ska dit med Zorro och Rialto idag och hoppas känna mig lika nöjd ikväll.

Rialto ska gå bettlöst idag för han fick äntligen sin vargtand utdragen i tisdags, och sen ska han få gå på bete några veckor med sin mamma och syster. Jag tror det blir bra för honom med en liten paus. Senaste halvåret måste ha varit en enorm förändring i hans liv och så mycket har hänt både med hans kropp och huvud. Jag tror att efter lite vila och bete kan vi få en riktig nystart och träna vidare tillsammans. Jag har mål och ambitioner och det ska bli spännande att se hur vi kan utvecklas tillsammans det kommande året.
Zorros mun var fin nu vid återkollen, märkena i gommen var borta! Jag blev ändå rekomenderad att byta bett då det fanns en antydan till bettstlitage på tänderna, som dock var på god bättringväg redan. Jag ska prova ett syntetiskt rakt "Nova-bett" på honom och se vad han tycker om det. Han har ju en del åsikter den herrn...

Steffen, som ni ser på den vackra bilden riden av Emelia, har hittat en ny ägare. Han ska besiktigas på måndag om en vecka och därefter flytta till Oskarshamn. Jag hoppas att han och Denise får en långt och lyckligt liv tillsammans!

Onsdag och torsdag denna veckan har vi haft "tantläger" hos Gunnarssons i Källeboda, en tradition som vi uppskattar till ca 8 år tillbaka och som är lika roligt varenda år. "Tanter" i blandade åldrar som tar en liten kombinerad minisemester och träningsläger, för att umgås med sina hästar och likasinnade, äta gott och skratta tillsammans, och förhoppningsvis lära sig något nytt och få inspiration.

Imorgon vid lunch anländer ett gäng förväntansfulla barn som ska tillbringa tre dagar och två nätter på läger. Det kommer att bli full fart hela dagarna och på kvällarna när barnen tittar på film, käkar godis och hoppar studsmatta så brukar jag rida mina träningshästar. Det är mijöträning på hög nivå med en samling glada barn på en studsmatta i hagen brevid ridbanan =) 

Hej så länge!
Emelia och Steffen, juli -11

Tisdagen den 19e juli

Det mörknade tidigt igår kväll och det slog mig att sommaren (och året) passerat sin mitt och det går mot mörkare tider. Min semester är slut, allt det där skojiga har varit och om några dagar åker Rui hem och kommer inte förrens i september igen, till hösten...

Men Sverige har fortfarande sina vackra sommarkläder på sig, hästarna går ute och smaskar på sitt gröngräs och livet är enkelt och bekymmersfritt.

Stockholm var bra. Hade en veckas ledigt hemma och fick en del gjort på gården. Hade sån otrolig tur att jag även fick bevittna Fionas fölning och lilla Fia är en sån vacker fölunge! Sen var vi i Falsterbo en vecka med mestadels vackers väder, tillsammans med det bästa av sällskap, god mat, shopping och fina hästar.

Höet har vi fått in som ni ser på bilden, Eira hjälpte glatt till. Första träninglägret gick kanonbra trots en hel del regn. Vi byggde hoppbana på åkern med mina nya cavalettiblock och plastade bommar, red working equitation och långritt med bad och grillning.

Jag har ett gäng nya träningshästar, två fina halvblod och så vackra kallblodstravaren Love som jag känner sen innan.

Det var en liten snabbuppdatering. Nu ska jag hem och sova för vid lunch kommer Sara Rahm och ska ha återkoll på Zorro och Rialtos tänder.

Hejhopp!

Onsdagen den 22e juni

Hej hej här sitter jag på Södertälje station och fördriver en timme i väntan på tåget hem. Jag försöker hålla koll på stor väska, liten väska och en rulle i skumgummi/plast. Tre dagars fördjupning är över, med Christina Dragel och ett tiotal kollergor. Vi har hållt till på Wahlsunds säteri utanför Flen, ett ställe så vackert att man kännt sig helt hänförd hela tiden, underbar miljö. Jag har rest upp utan häst men ångrade det redan andra första dagen. Å andra sidan har jag fått tillfälle att ta det lite lugnt och vila upp mig, vilket som vanligt resulterar en trötthet som inte är av denna värld. När man slappnar av och allt kommer ikapp en ni vet..
 
Igår ägnade vi större delen av dagen åt Birthe Vogelius, sjukgymnast som skrivit boken "Spänst och Harmoni i ryttarens sits" (Ica bokförlag). Jätteintressant föreläsning och mängder av praktiska övningar att ta med sig hem, som jag jag tror kommer att ge mig värdefulla verktyg att både jobba vidare med elever och min egen kropp. Bl.a. fick jag hjälp av Birthe att töja lite i min bröstmuskulatur för att kunna hitta en bra position på axlarna. Det och en annan övning där vi fick ligga på en rulle och "rakrikta" oss själva, har gett min kropp lite att fundera över. Tror det har del i att jag nu känner mig så otroligt trött i hela kroppen fast jag vilat i tre dagar. Ska bli spännande att se vad detta leder. Birthe var både kompetent och trevlig som människa, kan varmt rekomendera hennes bok. För de som vill gå steget längre erbjuder hon en "ryttaranalys" där hon går igenom ens kropp och sits, läser av viktfördelning i sadeln med tryckmatta m.m. Låter spännande.


Annars har temat på kursen varit rakriktning, något som också kursen med Marc handlade om för ett par veckor sedan. Även där har jag fått nya tankar och verktyg med mig hem. En del av rakriktningens betydelse är att få hästen av ta lika mycket vikt på båda sina framben. Av naturen tar hästen mer vikt på ett framben för att kompensera sin snedhet, detta leder ofta till att detta frambenet tar lite kortare steg, blir kvar lite längre i marken, vilket hindrar samma sidas bakben att kliva in i takt (den vill ju inte kliva på sig själv). Hästen löser detta genom att bromsa upp bakbenet, snabba på frambenet eller helt enkelt kliva vid sidan om och bli sned, och så har man otakt, och därmed obalans. Rakriktningen, som i utbildningsskalan kommer efter takt och lösgjordhet, är alltså ändå ganska viktig att ha i åtanke från allra första stund. Extra viktigt blir det på moderna sporthästar med långa ben och kort bål, och stor gång. Vi har jobbat med rakriktningen både uppsuttet och genom longeringsarbete, det är intressant och man märker skillnad väldigt fort när hästen vågar ändra invanda mönster.

Nu börjar mitt batteri på datorn att ta slut. Fyra timmar resa kvar hem, ska kika i en bok och antaglien sova lite. Sen väntar Rui och Eira med bilen i Alvesta, förhoppningsvis.

Jag har semester nu och det känns underbart.

So long
Ridhuset på Wahlsund, ett ståtligt bygge

Torsdagen den 16e juni

Nu är det sommar på riktigt och min semester ligger bara ett dygn och ca tre timmar bort. Full fart har det varit länge, nu snart kan jag ta det lite lugnare.

Igår kväll avslutade vi sommarens första läger. Sju härliga tjejer hade tre dagar fulla av ridning, hästskötsel och spännande aktiviteter. En del höll igång sent in på natten och tittade nyfiket på när jag och Emelia tränade hästar.

Natten mellan söndag och måndag hände det häftigaste av allt. Efter midnatt hade de sista barnen krupit ner i sina sovsäckar uppe på loftet ovanför sadelkammaren. Allt var tyst och stilla, fullmånen lyste. Jag och Eira gick en sista runda till Pollys hage för att titta till henne och hennes stora mage. Hon var helt lugn där hon gick och betade, men lite lätt svettig på bringan och jag förstod att något äntligen var på gång. Så vi satte oss ner i det daggvåta gräset, jag och Eira, och väntade. Det dröjde inte många minuter förrens det började, Polly betade fortfarande men det rörde sig från magen, hon gick konstigt och böjde ibland på bakbenen, la sig ner en stund och reste sig igen. Så gick vattnet och Polly skruvade lite på sig, la sig ner och fortsatte att beta. Efter en stund la hon sig på sidan och tog i, fölets ena framben stack nu ut. Jag kröp försiktigt fram och kollade för att se så att fölet låg rätt. Strax kom nosen och efter några kraftansträngningar från Polly kom hela det lilla fölet ut. Jag drog hål på fostersäcken så att huvudet kom ut och fölet kunde börja andas. Det ångade om det blöta varma fölet i den kalla nattluften. Så satt vi oss en bit iväg igen jag och Eira, och tittade på det skådespel som följde när mor och dotter ömt bekantade sig med varandra, när lilla fölet efter några vingliga försök kom på fötter och tillslut efter mycket letande hittade till de överfulla juvren och fick i sig den livsviktiga råmjölken. Lilla Tummelisa var född, brun som pappa Olle, med lockig man och den mjukaste päls man kan tänka sig. Stelfrusen traskade jag in vid halv tre och somnade på mamma och pappas soffa.

Sist jag skrev skulle vi upp till Stockholm över helgen. Resan gick över all förväntan, bilen drog det tunga och fullastade ekipaget utan klagomål och hästarna reste bra tillsammans. Jag följde dem på kameramonitorn hela resan, Melvin såg pigg och nyfiken ut, Zorro växlade mellan att äta hö, sova och uttråkat skrapa med en framhov. Marc De Broissia var en utmärkt lärare och Christina översatte hans tyska så det det lätt att förstå. Både jag och Rui var nöjda med våra enskilda ridpass, fick mycket hjälp och tips. Vi träffade både gamla och nya bekantskaper och åt god mat. En trevlig helg som gick alldeles för fort.

Nu till helgen är det dags för alla träningshästar att åka hem så att jag kan ta semester även från dem. Lille Guzzi har blivit en hyffsat trygg och stadig ridhäst på kort tid, lättlärd och positiv är han alltid att jobba med. Rädda Alex har fått minst dubbelt så mycket av min tid som en vanlig träningshäst och det har gett reslutat! Nu senaste veckan har det verkligen hänt grejer, ändrad inställning, kroppshållning och attityd. Jag har kunnat sitta upp på honom tre gånger och vi har skrittat runt banan med ledare. Hela tiden väldigt lugnt och försiktigt och det är fortfarande väldigt skört och bräckligt. Men ändå ett så stort framsteg. Det kommer att bli ridhäst av Alex med, ingen tvekan om det längre!

Mitt knä är förfärligt gnälligt igen nu och sätter stop för ambitioner om att hoppträna eller ut och galoppera i skogen. Tråkigt, men så är det. På lördag är det pay and jump i Mörrum. Vi åker nog dit med Melvin, men jag får antagligen nöja mig med att vara hästskötare.

På söndag far jag upp till Stockholm för lite vidareutbildning och gott umgänge.

Tills vi ses igen, må väl!

Fredagen den 3e juni

Det ljusnar så sakta över Urshult denna försommarmorgon och efter en stor kopp kaffe och ett par frallor återvänder energin igen efter några timmars trötthet.

Några envisa myggbett kliar på mitt ena knä och samma knä har en rejäl blå bula och ömmar efter en smäll från ett litet ardennersto som jag igår hjälpte Rui att verka. Var det bra eller dåligt att det var mitt friska knä som fick smällen? Bra var det iallafall att hon bara snuddade med hoven, inte mer =) Träningsvärken i underarmarna kan jag garanterat tacka samma märr för. Jisses, när hästar av den storleken inte vill hålla hoven uppe så är man som en mygga mot en elefant, jag förundras varje gång över deras styrka!

Annars är det tipp topp och full fart som alltid. Tidsoptimisten härjar på och hinner iallafall en del av alla sina åtaganden. Trots att Rui är på plats sedan ett par veckor och hjälper till med en del, så är det långa dagar, full fart och sena kvällar. Jag vill aldrig göra någon halvdant utan går bara till sängs nöjd om jag känner att det jag uträttat blivit bra, då jobbar jag hellre några timmar extra, ofta långt efter solens nedgång även på sommaren.

I söndags mötte jag en ny vän, helt oväntat. Vi åt morsdagsmiddag med familjen när Jocke frågade om jag kanske kunde tänka mig ett par hästar till? Nej då, inte alls! Hur eller hur så hade han en vän som behövde bli av med några och pappa var lite nyfiken på ett islandssto så vi svängde inom på väg till fika hos mormor (nja, det var en viss omväg). Jag såg två islandshästar stå utanför ett skjul och traskade nyfiket in i hagen, genom nässlor och skräppor. Då såg jag två små ögon kika på mig inifrån skjulet, undet en svart lugg. Där i halmen låg en liten brun ponny med en käck uppsyn och glimten i ögat. Det var Patch och nog var han vacker men alldeles för fet och med de längsta hovar jag sett på en svensk häst i verkligeheten (har ett skräckminne från Azorerna som jag förhoppningsvis aldrig behöver bevittna igen..) Av hovformen och rörelsemönstret även en riktigt fångponny, vilket ägaren kunde bevittna men inte hade varken kunskap eller engagemang att ta hand om. Nej, den skulle jag inte ha! Men hela den natten så vred jag och vände på mig sängen och tänkte på den vackra ponnyn med hovar som tofflor och jag tänkte på hur ont han hade i fötterna och vad det skulle bli av hans liv.

Så redan nästa dag köpte jag Patch som nu har flyttat hem till oss och kommer att kallas Pelle till vardags. Han går på snålbete tillsammans med Pontus och verkar både snäll, lugn och godmodig. Han är sex år men inte inriden, så när vi fått ordning på hans fötter ska han få börja träna så smått så får vi se!

Arbetet med träningshästarna har rullat på bra. Sebring har gjort stora framsteg, hon är numera helt trygg i ridningen och går fint både på bana och i skogen i alla gångarter. Sara har ridit henne några gånger och ska ta hem henne i helgen eller nästa vecka. Guzzi har jag ridit utan ledare på banan och med ledare i skogen. Islandsstoet Saga som har varit rädd och skygg av okänd anledning har blivit mycket lugnare och går bra att rida både på bana och ute, men är väldigt grön och behöver bli stadigare.

Sommarens stora utmaning heter Alex och är en vacker brun Welsh Cob som är rädd för det mesta, ibland även sin svans. Han är fem men inte inriden, väl förberedd men fortfarande spänd och skygg. En svår nöt att knäcka men intressant och håller mina hjärnceller i arbete dag som natt. Det är hästar som Alex, som man verkligen lär sig något av. Fortsättning på det följer...

Idag är det fredag och efter bara någon timmes sömn, om det ens blir det, ska jag pallra mig upp, packa det sista och så ska jag, Rui, Zorro, Melvin och Eira göra den långa och mödosamma resan upp till huvudstaden. Det är dags för sommarens stora kunskapsresa, en helgkurs för Marc de Broissia. Jag är nervös inför hur resan ska gå, hur Melvin ska klara dryga åtta timmar i släpet och hur bilen ska klara sig upp för alla långa backar. Men antaligen kommer allt att gå bra och sen väntar en härlig helg på stall Johannesberg med gott umgänge och trevliga hästmänniskor.

Zorro har vilat några dagar när matte stressat omkring men är annars hyffsat igång. Han brukar ju vila sig i form så inget nytt med det. Han är trind och go efter några veckors grönbete och har gått fint att rida under en längre tid så det bådar gott inför helgen.

Julius och Sachs har flyttat till Urshult för att gå på hingstbete där i sommar. Piltur går uppe i Källeboda med likasinnade och igår ledde vi bort små töserna Tingeling, Melizza, Myssla och Isanne till min farbror Anders i skogen där de ska gå och hålla betesmarkerna öppna =) Isanne ska väl hem tids nog och sättas i träning med det får bli ett senare projekt.

Några föl är det inte på gång ännu. Polly har ju varit rejält rund länge och började fylla juvren för många veckor sen men efter det har inget mer hänt. Fiona har bara en stor rund mage och Vigdis vet jag ju att det är långt kvar. Men den som väntar på något gott...

Steffen som har gått hemma hos mig flyttade igår ner till mamma och pappa. Jag sadlade på, satt upp och red ner honom, inget knussel. Steffen är en stadig kuse som med öronen glatt spetsade gick med raska kliv hela vägen. På steffens rygg sitter man både tryggt och bekvämt.

Nu är det bara en vecka kvar med ridlektioner som sen följs av sommarens första ridläger och efter det stundar tre härliga veckors semester. Så gott som alla mina elever har gjort stora framsteg denna terminen, till och med mina gamla goda ponnyer tycks fungera allt bättre. Jag är både stolt och förundrad! Framför allt den gamle räven Lordi, eller lådan som barnen kallar honom, har förvånat mig flertalet gånger senaste tiden med vad han kan. Han känns pålitlig på ett helt annat sätt nu och har vuxit in i sitt jobb som ridskoleponny. Jag brukar skoja med barnen och säga att Lordu har blivit vuxen nu vid 18 års ålder ;) En till som blivit vuxen med besked denna terminen är lille fine Texas. Åh vad jag är glad att jag inte lyckades sälja honom som treåring, han är en guldklimp!

Nu har jag lite sysslor kvar att uträtta innan jag får åka hem, lika bra att börja på.
Kyrkhults snyggaste ladugårdstak?

Lördagen den 14e maj

Varsågod lilla Hanna, här kommer din önskebild på dig och Texas!

Nu går tiden så där väldigt fort, att man nästan blir lite rädd att inte hinna med. Dagarna och veckorna rusar iväg.

Det är min jobbehelg, lördag morgon nu. En kort dag och sen ännu en lång natt. Vet att jag inte kommer hinna med så mycket idag, måste sova minst till kl tre. Planerar att se över lite staket så att ponnyerna kan få gå på grönbete. Jag vill träna Guzzi med, och kanske rida Zorro. Mitt knä är sämre än på väldigt länge så just nu fixar det bara lugn ridning med långa läder, så är livet.

Guzzi är förresten en alldeles underbar liten häst, som en guds gåva till mänskligheten. Vi har bekantat oss lite denna veckan och han har varit uppe på banan och sett sig om ett par gånger, nyfiket och lite spännt. Igår longerade jag, tränade att stå på pall bredvid honom, kunde tillochmed longera honom uppifrån pallen. Vi avslutade med lite lek, han följer gärna lös som en hund, tilloch med över hinder!

Jag red på Vigdis igår igen, vår andra ridtur tillsammans själva. Hon var lite mer på tårna igår, reagerade mer på saker runt omkring och hade ganska bråttom. Men det gick bra och jag red mycket längre sträcka än sist, kunde både skänkla, stanna och svänga henne. Hela tiden med en hand i manen kan jag väl erkänna =) Lite välförtjänt grönbete efter det fick hon som tack.

Sebring gör med framsteg hela tiden, häromdagen red vi ut i skogen tillsammans med Sara på Blida. Sebring gick stolt i täten och vi gjorde några lite längre travsträckor, med gott om energi.

Zorro fick äntligen munnen kollad i torsdags. Vi hittade faktiskt exakt det som Per gissade kune besvära honom, nämligen att han biter sig själv i gommen. Ovanför underkäkens första tänder efter lanerna fanns på båda sidorna små märken i gommen, som antagligen bevärar honom extra så fort han har bett i munnen. Annars var hans tänder ganska bra, inga större grejer att fixa. Sara Rahm, veterinären som kollade hans tänder, slipade lite på de tänder som orsakade märkena, så nu hoppas vi det räcker och ska följa upp om ca en månad om det blivit bra. Det är skönt på ett sätt när man hittar problem, skönt ATT man hittar dem och kan försöka råda bot på dem.

Höll hopplektion igår eftermiddag för Moa, Isabelle och Matilda. Moa och Matilda ska till Mörrum idag och rida pay and jump med Pontus och Tilda. Träningen gick bra och jag håller tummarna för dem idag, men måste sova så jag kan inte åka dit och titta. Jag har fått frågan från fler som är tävlingssugna om man kan låna mina ponnyer och tävla med. Det är främst en förmån som man har om man är medryttare, men jag har gjort ett undantag för Moa som inte är medryttare nu men har varit det innan. Hon känner Pontus väl och är helt redo för att ut och hoppa lite lätta klasser så därför får hon hyra honom till tävling. Annars är det så att man ska vara medryttare, känna ponnyn väl och jag ska anse att man är redo för uppgiften, att man har goda chanser att göra det bra.

Vill därför påminna om att det finns möjlighet för alla som vill att vara medryttare i sommar. Man kan vara för en månad eller bara för en vecka om man vill prova. Regler och annat kring det finns att läsa på sidan som heter "medryttare".  Fördelen med att vara medryttare under sommarlovet är att man har tillgång till ponnyn vilka dagar som helst, bara med undantag om den ska gå med på något läger. Det ingår också privatlektioner då du och ponnyn får träna på precis det som du vill och behöver bli bättre på, alltså en stor chans att ta ett ordentligt skutt framåt i sin ridning!

Nu ska jag återgå till mina sysslor, hejdå tills vi ses näst =)

Texas och Hanna, april 2011

Söndagen den 8e maj

Hej på er,

Idag har varit en bra dag. Jag sov ganska länge eftersom jag jobbar inatt. Skönt med snälla föräldrar som ställer upp och matar hästarna. Pappa och Anders har varit hemma och snickrat på mitt tak sen, snart kan vi skruva dit plåten, kommer att bli så fint. Mamma hjälper mig att måla i min altan.

Julia åkte med mig till Ronneby idag för att hämta Steffen. Steffen är min nu. Han är mycket större och grövre än sist vi sågs, en riktig koloss, men samma fina, snälla Steffen. Släppte honom hemma vid mitt hus tillsammans med Zorro och Julius. Red dit Zorro igår kväll.

På kvällen red vi ut tillsammans, jag, mamma, pappa och Julia. Jag red Rialto, för första gången utan träns. Använde mitt gamla sidepull och det fungerade alldeles utmärkt. Han gillade helt klart att slippa ha bett i munnen, och lyssnade lika bra på mina signaler som vanligt. Sidepull kommer från westernridningen och inverkar bara med ett rep över hästens nosrygg, sitter som en grimma ungefär, lite mer tight så det inte glider i sidled när man tar i tygeln. Vi red en fin runda och Rialto tränade på samlad galopp när de andra travade, för att han ville det. Annars är han hur snäll som helst! På väg hem red vi förbi terrängbanan, jag och Julia galopperade upp för "trappan" med Rialto och Cookie. Sen tog pappa den med Palina, lilla Palina tog sån fart att det såg ut som att hon skulle explodera, vad vi skrattade!

Tog ut Vigdis en stund, hon är ordentligt rund om magen fast hon inte ska föla förrens i augusti. På tal om föl så är det ett litet vilddjur som skickar ut sparkar inifrån Pollys mage, så nog ska Tingeling få ett litet syskon i sommar! Jag satt lite på Vigdis barbarcka vid stallväggen och matade henne med godis, det går bra tycker hon. Sen sadlade jag på Sebring och vi tog en liten tur i skogen, Julia gick med Vigdis som sällskap. Jag gick iväg och red hem på Sebring, första gången jag red henne utanför ridbanan, inga problem alls. Hon känns trygg att sitta upp på och lyssnar bra både på broms och styrning. Vi travade lite också.

Parlino åkte hem idag. I går morse kom Moto Guzzi istället. Guzzi är en treåring, korsning med Paint och arab, väldigt vacker. Han ska ridas in och verkar väldigt trevlig så det ska nog gå finfint.

Igår var vi i Olofström och hade ponnyridning på Medvind mässan. Pontus och Karat var med, de gillade läget då det fanns gott om gräs där vi höll till. Vi var väldigt polulära, under de fem timmar vi var där tog inte kön slut en enda gång! Pontus och Karat fyllde sina munnar med gräs varje gång de bytte ryttare på ryggen, och knatade på. Hade hjälp av Matilda, Moa, Julia och Isabelle och allt fungerade jättebra.

Så, det har varit en fin helg. Man hinner inte med allt man önskar, men går försöka göra lite då och lite då.
Steffen

Fredagen den 6e maj

Fredag morgon kl halv sex, det ljusnar allt tidigare. Har varit ordenligt kallt inatt med, känns inte lockande att morgonfodra hästarna efter jobbet. Fast man blir alltid pigg och glad när man hälsas av deras gnäggningar på morgonen.

Det är full fart hela tiden. Lektioner i eftermiddag och så rida någon häst efter det. Imorgon ska vi till Olofström och hålla ponnyridining på en mässa där. Söndag ska jag köra till Ronneby och hämta hem en ny häst. Har lovat Zorro lite grönbete i helgen, får försöka fixa det. Är så gott som dags att släppa alla nu, måste kolla runt staket ordentligt först.

Igår hade jag veterinär ute och kollade tänder. Drog ut en jättestor vargtand på Melvin, den satt illa till så det klämde bettet. Rialto var inte helt okej i munnen, fixade en del och nu ska han ridas bettlöst en månad sen kollas igen och se om det blivit bättre. Tant Vendetta fick en storrengöring av munnen, satt mycket matrester mellan tänderna, inte lätt att bli gammal! Vi hann inte med Zorro så vi spar det roligaste till nästa vecka.

Igår kväll red sista gruppen borta på vår lilla terrängbana. Vackert som en tavla var det, lägger in en bild från det.

Vi hörs snart igen!

Torsdagen den 28e april

Idag gjorde jag det.. jag satt upp på Vigdis och red. I sakta mak bar hon mig genom skogen. Uppmärksam men ganska avspänd, hon vred på sina långa öron och lyssnade bakåt, men kostade på sig att ta några tuggor av gräset i kanten av skogsvägen. Första igångsättningen gjorde hon själv, gick ett par steg innan hon stannade igen. Sen kunde jag krama om lätt med skänklarna och så gick vi igen. Lite spännande och ganska häftigt. Ett stort steg i rätt riktning. Nej.. jag ropar absolut inte hej ännu, vet att väldigt mycket arbete återstår. Men vi är på väg.

Jag tycker om att umgås med Vigdis. Att plocka in henne från hagen och göra iordning henne. I ärlighetens namn är det inte så skoj att borsta och pyssla när man rider flera hästar varje dag, det blir mer ett jobb, något man lätt gör medan man tänker på annat. Med Vigdis är det annorlunda, då är jag närvarande. Jag gillar att kamma igenom hennes tjocka man och svans, göra henne fin och pyssla om henne. Sent igår kväll gick vi en promenad bort till sommarhagarna, Vigdis gick och betade av det nya vårgräset och jag satt med ryggen mot en sten och bara njöt av att finnas till. Lukten av naturen och ljudet av Vigdis tuggande, och fågelsången. Att bara vara, underbart och så viktigt.

Hade också ett bra ridpass på Parlino igår kväll. Den svala kvällsluften gjorde honom pigg efter dagens värme, ridbanan kändes inte längre så dammig. Han var uppmärksam och mjuk, lätt att forma och flytta, och han gillar att jobba.

Ikväll har vi haft femte gången på unghästkursen. Vi hade repetition av föregående gångers övningar och alla hästarna kändes lugna och harmoniska. Sen åkte Ofelia hem efter två veckors träning.

Det har varit intressant att jobba med Ofelia, som är ett fyraårigt sto korsning varmblod/nordsvensk. Ofelia är en väldigt stark karaktär med en enorm energi och stort behov av stimulans. När en sådan häst får för lite att göra, att klura på, så uppstår många små problem. Vi kan kalla dem "symptom på understimulans". Det kan vara otålighet, frustration, svårt att stå still, svårt att fokusera och koncentrera sig längre stunder, att hästen upplevs som väldigt "gåpåig" och respektlös. Då är det viktigt att lösa huvudproblemet, inte köra fast med att försöka "uppfostra bort" symptomen. Visst, man måste ha klarar regler och direktiv, vara tydligt och stark, men framför allt ge hästen mycket att göra, låta den arbeta och få utlopp för all den där extra enegin. Då försvinner mycket av det där andra av sig själv. Ett uttryck som verkligen passar in här är:

Säg åt hästen vad den ska göra, inte vad den inte ska göra

De här orden ska man alltid ha i åtanke när man jobbar hästar (eller andra djur eller undervisar elever, eller vad som helst..) Försök att i mesta möjliga mån komma bort från allt "Inte" och "Nej" tänk. Bara tänk vad hästen SKA göra och fokusera på det. Testa att träna eller rida ett helt pass utan att ens använda orden "Nej, inte och fy". Jag lovar, det fungerar. Och så känner man sig gladare på köpet, hästen med tror jag.

Jag har ridit Zorro med en stund idag. Han har vilat två dagar efter helgens kurs, men sett ut att undra varför, slängt ett par längtansfulla blickar efter grimman när jag gått för att hämta någon annan häst. Så idag tog vi en liten tur bort till en av sommarhagarna. Zorro kändes stark och mjuk i kroppen, lätt i båda sidorna och lyssnade fint, så roligt!  

Vi ska upp till Stockholm i juni och rida för Marc De Broissia. Ska bli en upplevelse utöver det vanliga, speciellt eftersom han undervisar på franska eller tyska... Heja Frida.. Så fram tills dess blir det mycket gymnastik varvat med stykearbete för Zorro, ju bättre form han är i, desto bättre kan vi tillgodogöra oss våra lektioner. På fredag ska både Zorro och Melvin bli genomkollade av Rikke Schultz, veterinär, kiropraktor och alltiallo-hästexpert med ett gediget kunnande. Sen väntar ett tandläkarbesök i nästa vecka och efter det borde väl de fysiska förutsättningarna för de fyrbenta vara på topp. Efter det kan bara "Skit bakom tyglarna" ställa till det ;)

Nehe, nu ska jag göra lite rätt för mig, ännu en sak som jag måste bli bättre på.

Vigdis april 2011

Måndagen den 25e april

Vilken vecka vi har bakom oss, full fart precis hela tiden!
Vad jag har hoppat.. Två pass för Trevor i tisdags, tävling med Rialto i olofström i torsdags och sen hoppkurs i Mörrum fredag, lördag, söndag med Zorro och Melvin. Det har varit svettigt och ansträngande men OJ så kul.

Rialto hoppade flefritt i Olofström och vi fick en blågul rosett och ett stort påskägg med oss hem =) Han var så duktig.

Kursen i helgen för Mats Silfver har gått jättebra. Zorro har överraskat med att vara väldigt laddad och pigg varenda dag och har orkat betydligt mer än jag trodde var möjligt. Vi har fått till en del saker mycket bättre än någonsin tidigare och på terränghoppningen igår var han jättefin, även om han tappade mig i en grav en gång.

Melvin har gjort massor med saker som han aldrig gjort tidigare. Vi har hoppat trekombination på lång tygel, hoppat högre än innan, satt våra språng mellan cavalettibockarna klockrent flera gånger och så terrängen igår där han var hur cool som helst och bara myste runt. Vi hoppade bank, grindar, kombination, trippelbarr och fasta terränghinder, han kändes väldigt trygg och stadig.

Idag har jag träningsvärk, igen, och hästarna ska få några dagars välförtjänt vila. Har börjat dagen med en tur i skogen på Rialto, tillsammans med Elin och Parlino. Sen red jag Rialto en stund på banan, jobbade lite övergångar galopp - skritt. Svettigt och dammigt.

Nu sitter jag här och funderar på vad jag ska göra. Har några timmars oplanerad tid innan det är dags att träna Sebring tillsammans med Sara, sen lektioner och efter det ska jag rida Ofelia innan jag tar kväll.

Jag kanske bara tar det lugnt ett tag.. eller så går jag ut och fixar lite.

Björkarna har börjat bli gröna denna helgen och gräset växer så det knakar, det är en helt underbar årstid!

Hoppkurs Mörrum för Mats Silfver, april 2011

Onsdagen den 20e april

Att hoppa från en värld till en annan tänkte jag på..

Vi hopptränade i Mörrum igårkväll. Jag red Rialto och sen Zorro. Vi var på utegrusbanan och Trevor hade satt upp några enkla linjer som vi jobbade med. Vi försökte efter bästa förmåga få till rytm, balans, avslappning och att rida våra galoppsprång mellan hindren. Hindren är hästens ansvar, galoppsprången mellan dem är ryttarens, as simple as that ;) Kan inte ryttaren göra sitt jobb så kan man inte heller klandra hästen när den inte gör sitt. Trevor pratar mycket om vikten av att förlåta hästen när den gör misstag, eftersom den ständigt står ut med våra, han säger gång på gång åt oss att klappa och belöna när de gör rätt och ställer upp. 

För Trevor är det helt naturligt att hästen ska gå avspännt och sträcka sig framåt neråt, att ryttarens hand inte drar ihop hästens hals utan att den är mjuk och tillåtande. Precis lika självklart som att man jobbar med sin position och balans för att inte störa hästen, står i lätt sits för att lämna hästens rygg i fred både över och mellan hinder. 

Det är självklart eftersom då får hästen en stark och smidig rygg och den kan hoppa rätt. Hästen som får gå fram och kan länga sitt steg i balans, den vinner på banan eftersom den har längst galoppsprång och därmed kortast väg från start till mål, kortast tid. Det finns två lika viktiga aspekter med i hans träning, både hur hästen ska jobba rätt ur en biomekanisk synvinkel, och att man jobbar med hästens huvud, inte mot den. Han pratar mycket om hur hästen tänker och uppfattar det vi gör, vilka signaler vi ger.

Jag är dessutom mycket positivt överraskad över Trevors engagemang i varje ekipage och hans förmåga att se både detaljer och helhet. Det känns som att han har en plan för var och en. En plan där man jobbar med rätt saker i rätt ordning, för att tillslut uppnå det man vill. Han använde de kloka orden "Rom was not built in one day". Det borde fler tänka på. Att han sen är klar och tydlig med sin roll, -att han är där för att hjälpa oss bli bättre hoppryttare, inte för att bli någons kompis, det är något som jag uppskattar. 

Idag har jag varit med Julia i Olofström på klubbdressyrtävling. Som att åka ett halv varv runt jordklotet, eller kanske till en annan värld.

Jag vill inte anklaga någon speciell och "dålig" ridning kommer alltid att finnas, men det gör att jag ställer mig själv många frågor. Vad är det en tävlingssituation gör med oss människor och vad händer när vi börjar träna våra hästar med huvudsyftet att lyckas på tävlingsbanan?

Om inte tävlingsmomentet fanns, utan man bara red dressyr för att få en lydig, stark och välgymnastiserad häst, visst skulle det se helt annorlunda ut då..? Varför skulle man isåfall ta genvägar, varför skulle man isåfall såga ner hästen "på tygeln", varför skulle man isåfall jobba så mycket emot sin häst istället för med den?

En rätt tränad dressyrhäst är smidig och avspänd i överlinjens muskulatur, det följer bettet framåt neråt när den får mer tygel, inte uppåt. Den trycker inte ut underhalsen och sänker ryggen så fort den får en chans, den behöver inget slit i tyglarna och inget bankande med sporrarna, den har inte öronen bakåt och den piskar inte med svansen.

En häst som vet vad som förväntas av den och är rätt tränad för uppgiften, är mentalt avspänd när den rids fram och har muskler som gör att den självmant söker sig till en korrekt form med vägledning av ryttaren. Varför ser man då ekipage som tränar dressyr ofta och flitigt, där man ändå ser raka motsatsen? Och varför är det dessa ekipage som får mest på poäng inne på banan? Var i kedjan blev det fel?

Nu är det inget att hetsa upp sig över, ingen stor grej kanske. Människan har använt hästen i sin tjänst i alla tider, vi har ridit den genom strid, nyttjat den som transportmedel och i jordbruket, säkert under betydligt hårdare förhållanden än vad dagens hästar någonsin behöver utstå. Att en i övrigt välskött och älskad ponny får utstå lite slit och bank och skavsår i munnen är ingen katastrof. Men frågan kvarstår, varför..? När det finns bra ridning. Ser man inte skillnaden, känner man inte skillnaden, känner man inte ens till skillnaden?

Är det för jobbigt att lära sig rida på riktigt, med förståelse och känsla för hästen?

Handen på hjärtat, är inte våra hästar värda det..?
Rialto april -11

Fredagen den 15e april

Den underbara bilden nedan har Pia tagit. Det är Matilda och Tilda som för första gången i vår rider borta vid backarna, eller som vi sa när vi var små "pulka-backarna" I bakgrunden står Melvin och Parlino och tittar nyfiket på och man kan även skymta röken från pappas brasor på hygget, där han eldar ris. Det är en underbar vårdag och jag tycker bilden visar så bra hur härligt vi har det, och hur mycket sten vi har =)

Idag är inte vilken dag som helst, utan  min 26e födelsedag. Klockan är fem på morgonen och jag har unnat mig en fikapaus trots att jag borde skynda på att göra klart mina sysslor. Snart ska jag färda dem, likt mästerkockarna på tv stirrar omkring de sista minuterna innan tiden är ute far jag omkring varje morgon på jobbet för att hinna klart det sista innan mitt skift är över, för sådan är jag.

Jag minns speciellt en födelsedag för många år sedan, kan ha varit min femtonde. Det var då jag fick pengar till att köpa min första westernsadel, till stoet Arabella jag hade då. Jag hade velat ha en westernsadel länge, läst på allt jag kunde hitta om vad som var bra och vad man skulle tänka på när man valde sadel. Men jag lyckades inte spara ihop tillräckligt med pengar. Dagen innan min födelsedag fick hela familjen magsjuka och kalas och firande blev inställt. När man är femton förstår man att det måste bli så, men jag minns att jag ändå var lite ledsen och besviken. Fram tills på kvällen när mina föräldrar kom upp på mitt rum och gav mig ett kuvert märkt "sadel". I kuvertet låg 4000 kr, en hel förmögenhet för mig. Jag kunde ganska snart köpa min sadel som jag tittat ut efter det och jag var så glad!

Varför ville jag då ha en westernsadel? Jag var redan på den tiden lite smått annorlunda, ville prova nya saker, nya vägar. Jag letade efter något mer, något bortom det ridskolan kunder erbjuda. Nu visade det sig långt senare att inte denna sadeln alls låg vidare bra på Arabella, att jag inte alls var vidare förtjust i westernridning och att Arabella inte ens var hästen jag skulle fortsätta min resa i livet tillsammans med, men det är en annan historia... 

Våren är här och gräset har börjat grönska. Jag har ganska gott om energi och hinner med och orkar mer än någonsin känns det som.

I går var Julia på prao hos mig. Vi tränade hästarna tillsammans. Julia är lugn och snäll mot hästarna, de gillar henne. Till och med Zorro gillar Julia, lite. Sebring, superzebran, är tillbaka och ska nu ridas in. Hon minns allt vi gjorde i höstas och är fullt redo. Igår hängde jag på henne och satt upp för första gången. Hon tänkte väldigt mycket på godis medan hon vinglade runt med mig på, annorlunda men helt okej lek, verkade hon tycka.

Sen red jag på Vigdis, medan Julia höll i. Jag red på Vigdis villkor, kan man säga. Vi stod still hela tiden, det vär läskigt nog. Vigdis är noga med att låtsas att hon inte är så rädd, att allt  går bra, men mig lurar hon inte. Jag ser och känner att hon håller andan, att alla muskler är på helspänn. Första uppsittningen tog det flera minuter, jag klappade, pratade med henne, berömde och gjorde ttouch på hennes hals och bog. Tillslut suckade hon, tuggade lite, sänkte nacken och slappnade av. Jag satt av och satt upp igen, denna gången dröjde det bara någon minut. En början.

Sen red jag Melvin. Jag red honom dagen innan med, och var inte vidare nöjd efteråt. Melvin var stel och lite sur. Jag provade mig fram, gjorde som jag vet att olika tränare skulle rekommendera, men utan bra resultat. Sen har jag analyserat och funderat och nu red jag bättre, Melvin samarbetade. Jag red med Melvin istället för mot Melvin, jag tog hänsyn och förstod. Melvin blev glad och trivdes. Det är så det måste vara.

Efter lunch red jag och Julia ut med Parlino och Zorro, klättrade i skogen, det gillade dom!

Nehe, nu ska jag stressa runt, slut på kaffepaus. Jag har en halvdag att sova och sen en födelsedag att fira. Sen en underbar ledig helg med utlovat fint väder och massor av ridning.

Livet är gott!

Tisdagen den 12e april

Hej på er!

Så här fint hoppade Texas igår med Emma. Hon ska rida honom ett par gånger och sen ska hon hjälpa honom att göra sin tävlingsdebut i olofström på påsklovet, klubbhoppning. Texas fyller fem så det är på tiden att han får känna på lite riktigt jobb.

Allt rullar på och det är fullt fart, hästar, ridning, träning, lektioner. Jättekul!

Förra tisdagen tränade vi hoppning i mörrum för Trevor Ritter. Förhoppningsvis kan han komma varannan vecka och tjata på oss. Trevor var sträng, men det var jättekul att träffa honom igen och få träna på det sättet. Jag var nere hos Trevor och hans pappa Jim flera gånger och tränade när jag hade Macke och sen en gång med Sunshine. Som längst var jag nere två veckor och praktiserade. De har en väldigt fin gård i Svedala, men många fina hopphästar. www.jimritter.se

I påskhelgen blir det kurs för Mats Silfver, då blir Zorro glad tror jag! Och jag med =D

Jag är så glad och stolt att jag äntligen prioriterar min egen träning lite mer. Kommer inte att ha några dagläger på påsklovet, tiden vill inte räcka till när jag själv ska på kurs. Och på torsdagen är det ju klubbhoppning i Olofström, då ska vi dit med Texas och Rialto.

Rialto och jag tävlade lokal dressyr i Olofström i helgen, jätteduktig  var han! Finns mycket kvar att jobba på men det är en god början, och framför allt hade vi kul.

Nu ska jag hem och mata hästarna, sen sova.

Hej!
Emma och Texas

Söndagen den 3e april

Har tänkt skriva här så många gånger, så mycket har hänt sen sist. Vi ställde om klockan förra helgen och nu är det ljust på kvällarna. Känns så ovant att kunna ut och rida en runda i skogen på eftermiddagen. Härligt.

Rui ska åka hem om några dagar, det gör mig ledsen. Det är alltid jobbigt när han åker, men jag vet att det alltid känns okej redan efter några dagar och att allt rullar på ändå. Tråkigt behöver jag aldrig ha, finns hur mycket som helst som ska hinnas med.

Är min jobbhelg så då hinns inte så mycket annat med. Red Rialto i går eftermiddag, hans ägare var och hälsade på. Rui hjälpte mig med träningen. Jag och Rialto ska tävla nästa helg, lokala dressyrtävlingar i Olofström. Han har blivit så mycket bättre bara senaste månaden. Han hänger samman på att annat sätt, tar jämnare kontakt med bettet och så har han såklart blivit starkare, gått upp i vikt. Häftigt hur han utvecklas! Vi har börjat hoppa lite också, han är inte så komplicerad, bara galopperar på.

Zorro och jag tränar på tillsammans och har det rätt bra. Vi tränar inte för Per längre. Sista gången vi var där gick inte allts bra. Fram tills dess hade han gått stadigt bättre var gång men nu gick han bara och stack ut tungan, blängde och vevade med huvudet. Han är ju en bestämd herre med tydliga åsikter, som han inte håller inne med. Nu passade detta inte honom av någon anledning och det tänkte han tala om en gång för alla. Per skrittade runt länge och försökte få zorro att spänna av och komma ihåg vad de brukar jobba med, men icke. Per sa att det kan vara något fel i munnen, han rekomenderade en specialist som dock är svårt att få tag i. Annars är det väl så, sa han, att Zorro har en enormt känslig tunga och därför inte kan acceptera en normal tygelkontakt. Vi pratade också om Zorros rygg, som inte är så stark, men det lutar snarare åt att det inte är det just för att han har svårt att sträcka sig fram till bettet, inte tvärt om. Men man vet inte. Bara Zorro vet.

Sen har vi iallafall jobbat vidare hemma, ut med gummibettet och in med ett vanligt tjockt tvådelat i metall. Zorro håller munnen stängd och tungan inne. Jag tycker ändå att vi fått bra verktyg med oss från lektionerna med Per. Jag är mer strukturerad i min ridning, Zorro går fram jämnare, är bättre i kontakten än innan och känns mer balanserad. Så allt är bra. Gjorde mig först lite ledsen och bekymrad att jag återigen står utan en tränare att jobba tillsammans med regelbundet. Men så är det, nu känns det okej. Känns ändå som att det händer grejer, att vi är på väg åt rätt håll, längs vår krokiga väg.

Parlino är kvar för ytterligare en månads träning, och sköter sig exemplariskt. Två nya träningshästar är på ingång. Jag kommer att ha fullt upp en bra tid framöver med andra ord.

Elin har slutat sin praktik hos mig så jag står ensam med allt jobb nu när Rui åker. Jag klarar det men det är tungt och inte riktigt lika roligt när man är själv. Eira är iallafall där och håller mig troget sällskap.

Projekt höja innertak i stallet är klart, tro det eller ej. Skillnaden är stor, nästan som att vandra in i ett tempel ;) Nu är det bara lite småfix kvar som jag brukar säga. Småfix innefattar golv, pappersarbete med förprövning, stallinredning, ventilation, fönster.. och mycket mycket mer.. Men det kommer bli flott när det är klart. Ni ska få se.

Förra helgen stängslade vi klart nere på hygget så där går numera ett gäng halvvilda småhästar och njuter av friheten. De har fullt upp med att äta fjolårsgräs, rötter, pinnar och björnbärsbuskar. Tingeling kommer alltid lika glatt och hälsar när jag kommer, om hon så behöver springa över hela hygget. Ja de är rätt sociala hela högen!

Det var väl lite smått och gott om en del av allt som händer och hänt. Får se när jag orkar ta mig i kragen näst. Snart.

Söndagen den 13e mars

Förra söndagen hade jag finbesök hemma av min systerson Sixten, han fick provsitta Tingeling som ni ser på bilden.

Nu är det söndag morgon igen och jag har min jobbehelg bakom mig, ja om en timme. Sitter på jobbet och tittar på mumintrollet en stund till.

Veckan har varit bra. Det blir mer och mer vår i luften, även om det av misstag råkar snöa och hagla lite mellan varven.

Bellan har köpt Olle av mig, så han fick nya dojor på fötterna och har hunnit flytta till Norra Väghult. Där får han det toppen.

Parlino har kommit tillbaka för en ny träningsperiod. Hans utveckling har fortsatt framåt i vinter, Rui och jag har varit där några gånger och han rids nu i alla gångarter och blir mer och mer på hjälperna. Rui är väldigt förtjust i honom så det blir mest han som tränar honom. En liten man på en stor häst.

Jag har hunnit rida några pass i veckan och det har gått väldigt bra. I fredags red jag cavalettiarbete med Zorro, jobbade i lätt sits med övergångar mellan trav och galopp på volten. Träningsvärk fick jag av det i låren. Zorro gick som en klocka. Rialto fick göra ungefär samma sak och även travhoppa lite.

I torsdags kväll var det riktigt busväder när jag höll lektioner, spöregn och blåst. Men som de jobbade på, speciellt i andra gruppen. Alla var där och alla var jätteduktiga!! Då är det verkligen skoj att vara ridlärare,vädret till trots. Hatt med halsduk funkar bra som vind och vattenstopp, och byta jacka och vantar mellan lektionerna går väl ann =)

På onsdag blir det andra träffen i vårens unghästkurs. Det är ett härligt gäng med lite blandade hästar, och trevliga människor. Vi ska prata om utrustning, inlärningspsykologi och göra några lydnadsövningar med hästarna på banan. Det är en stor grej bara för unghästarna att komma ut och åka släp, sen träffa andra hästar i ny miljö. Jag vill ge deras ägare verktyg som de sen har med sig och kan jobba med hemma i lugn och ro. Möjligheten att komma iväg med sin unghäst regelbundet på detta sättet, och chansen att träffa andra och disskutera och lära sig av varandra, är väl investerad tid och pengar.

Idag ska jag sova några timmar. Sen kommer familjen Strömberg och vi ska se om vi kan starta upp Buster. På kvällen kanske jag och Rui ska ut till Olofström en runda och låta hästarna jobba lite i ridhuset. Det blir nog en bra dag.

Vi ses!

Måndagen den 7e mars

En snabb uppdatering. Två timmar kvar på jobbet, sen hem och sova.

Det har varit plusgrader och sol i helgen, jätteskönt. Hästarna gillar att ligga och sova i solen, då myser de.

I fredags hämtade vi hem Olle. Han ser fin ut, lite starkare i ryggen än innan. Bella red honom i går kväll och han kunde galoppera fint i båda varven så lite framsteg har han gjort.

Jag tränade Vigdis en stund medan Bella red Olle och Tilda red Polly. Efter att ha gjort i ordning henne såg jag ut som ett hår-monster, pälsen bara rasar av henne när man kommer med borsten. Köpte en hundkam på Börje för 15 kronor, den fungerade riktigt bra att ta bort päls med!

Jag longerade, jobbade lite vid hand i skritt fast i ganska raskt tempo. Det är viktigt att hon får gå fram och känna att hon kan ändå vara lugnt, att vi inte bara smyger runt hela tiden. Sen hängde jag på henne från båda hållen, hon står helt stilla fast ingen håller i. Jag kan sätta igång, styra åt båda håll och stanna när jag hänger på henne. Inte så bekväm ridstil med den får fungera som en övergångsperiod tills jag tycker hon känns trygg nog att lägga över benet. Dröjer nog inte så länge till, hon har en helt annan attityd nu, mindre rädd och mer nyfiken på arbetet.

Igår gjorde jag lite grovjobb hemma på gården, jag måste få känna mig som en liten gubbe ibland. Jag rev ut en bit till av det gamla loggolvet, oj vad dåligt det var! Behövde inte ens kofoten, kunde dra loss brädorna med bara händerna, helt genomruttna var de flesta. När Polackerna, alltså snickarna, kommer tillbaka efter sin vintervila, så är det dags att börja på stallet. De ska höja innertaket så att det blir godkänd höjd, minst 2,50 behöver jag ha. Jag tror de kommer om lite mer än en vecka så det är spännande. Hoppas pengarna räcker..

Jag har ridit lektion med Zorro för Rui och det går bra. Rialto har fått skor runt om och igår red Rui honom när hans ägare hälsade på. Det är kul för mig att se honom ridas, jag som alltid sitter på i vanliga fall. Rui rider honom jättefint så det är verkligen kul att se. Han behöver fortfarande mycket mer muskler och styrka i överlinjen men han har blivit jämnare i steget, kommit upp en bit till ovanför marken och tar bättre och bättre kontakt med bettet.

Nu när marken tinat upp den senaste veckan har man kunnat rida på framåt bättre i traven och även galopperna, så nu hoppas vi det håller sig mjukt så att vi kan komma igång på riktigt. Det har vi verkligen förtjänat efter denna lååånga vintern.

Onsdagen den 3e mars

För en vecka sen gjorde Rialto sin tävlingsdebut på en klubbtävling i dressyr i Olofström. Vi red en lb 1, inget märkvärdigt. Rialto var lugn, tyst och mycket skötsam. Förändringen är jättestor, han börjar bli vuxen nu vid 10 års ålder =) Vi fick 56,89 % , klart godkännt men med massor av utrymme förförbättring, härligt! Annika hjälpte oss med lite coaching veckan innan, jättesnällt.

Nu har Rui kommit tillbaka och vi ska tillsammans jobba vidare med Rialto och de andra hästarna.

Helgens tävlingar i Scandinavium, Göteborg har vi hunnit med också. Sensationellt när unga Angelica Augustsson vann söndagens sista klass, worldcup klassen. Som vi älskade Angelica då, när svenska flaggan hissades och nationalsången spelades, och som hon grät. Applåderna räckte nästan för att lyfta taket på arenan och hästarna på prisutdelningen höll på att skita ner sig =) Jag funderar på vad som gjorde att en 23 årig tjej utan vidare rutin på den nivån kunde gå in och slå ett gäng veteraner på topphästar i världsklass. Var det inte magi så säg var det var? Jag inbillar mig att det kan ha något att göra med en ung svensk flickas kärlek och ödmjukhet till sina hästar, som när hon valde att satsa allt i omhoppningen, gjorde att hästen fanns där till 110 % för henne och gjorde sitt absolut yttersta. Det kan ha varit det som skapade magi. Reporten på prisutdelningen frågade henne vad hon tyckte om sin häst och hon fick gråtande fram "för mig är hon den bästa hästen i världen". Men det var inte en ren lyckoträff, för dagen innan var Angelica två i en annan klass, slagen av sista ryttaren i omhoppningen med bara en sekund. OCH, detta med sin andra häst. Så jag är ganska övertygad om att den har tjejen får vi se mer av, en stjärna har tänts.

Själv är jag långt bortom tävlingsbanornas ära och glans, ja bortsett från att vi lekte lite dressyrtävling i förra veckan då. Jag letar som bäst efter ett hållbart system att rida efter. Är ute och simmar på nya vatten i och med lektionerna för Per. Det är välbekant med ändå främmande, det är likt men ändå olikt. Vi jobbar på att få ut Zorros hals, få honom att sträcka sig till bettet och hålla kontakt, för att den vägen skapa rakriktning och verktyg för att reglera tempo och samling.

Zorro är ju som Zorro är. Han gillar inte något vidare att hålla en jämn kontakt med handen via bettet, vevar lite med tungan och blänger ibland, men köper annars konceptet rakt av. Han kliver på framåt som tusan, svingar med ryggen och får ett flott steg när Per ridit honom en stund. Han är svettig men nöjd efter våra träningar där, ja sist tänkte han inte ens följa med hem utan planerade att stanna i ridhuset på Waaler farm. Men allt annat han kunnat och gjort, det har han lämnat bakom sig ;) När jag hemma en kväll försökte korta upp skritten och rida lite öppna på volten utbrast Zorro förskräckt "NEJ NEJ, Per säger att man måste kliva på framåt med lång hals i raskt tempo och gå rakt!" Fick alltså lägga ner den planen och acceptera att allt har sin tid.

Själv får jag också jobba med att smälta ny teknik och nytt tänk. Där med inte sagt att jag helt tänker lägga om min ridning, jag tänker nog snarare suga lite på de nya karamellerna, prova de nya verktygen och utvärdera dem allteftersom jag lärt mig hur de fungerar. Sen får jag Integrera de bitar som passar mig och det jag står för. Bit för bit, som jag alltid har gjort. Analysera likheter och skillnader, fördelar och nackdelar.

Det är ju så med ridning, att det finns flera vägar att gå, till samma mål och till olika mål. Olika läror och olika metoder. Vem har rätt att avgöra vad som är rätt och vad som är fel?
Det finns inget facit, jobbigt men desto mer intressant när man blir tvingad att klara sig utan.

Naturlig ridning existerar för mig inte, det finns inget naturligt i att sätta sig på något annats djurs rygg och bestämma över det. Och vill vi inte bestämma över det, ja då tycker jag att man ska fråga sig en gång till för vems skull man rider. Inte kan det vara för hästens skull, han har av naturen inget behov av att bära på människan. Hela vår relation till hästen bygger på att det ska ge oss något, ära, berömmelse, motion, avkoppling, lära oss mer om oss själva, samspel, harmoni, ja alla har sitt eget mål. Men det är människans mål.

Tar man sen hänsyn till sin häst och försöker att göra ridningen så trevlig som möjligt och försöker att försäkra sig om att den gör nytta för hästens kropp, d.v.s stäker den för ändamålet istället för att bryta ner och ta sönder, ja då är det fair enough för mig. Där kan man då nå en relation där hästen faktiskt, tror jag, ser det som ett nöje att vara med oss, samarbeta med oss, och tillochmed bära oss på sin rygg.

Jag tror, att den osäkerhet jag ibland känner över min egen ridning och hur jag vill ha det, beror på att jag vet så mycket, snarare än att jag vet lite.

Det finns ett talesätt som säger att lära sig om hästar och ridning är så att glänta på en dörr, ju mer du får upp den, ju mer ser du att det finns där ute att upptäcka.

och

En vis man lär ha sagt "Jag är för gammal för att veta allting"

Färdigsvammlat för ikväll. Låt se om jag kan uppdatera här lite oftare nu i vår. För våren är faktiskt på ingång. Äntligen.

Rialto och jag

Lördagen den 29e januari

Hej på er!

Vintern håller sitt grepp och våren känns fortfarande mycket avlägsen. Jag har sååå mycket jag vill börja på, så många projekt, men det låter sig vänta så länge snö och is ligger tjock :( Men den som väntar på något gott!

Allt rullar på och det börjar närma sig terminstart av ridkskolan, med lite skräckblandad förtjusning... Kommer ridbanan att hålla sig ridbar, kommer vädret att samarbeta något sånär? Kommer barnen att kämpa på eller kommer de att frysa? Vi får se. Många har säkert längtat efter att få rida igen och bara efter att få vara med ponnyerna och i stallet. Man ska aldrig underskatta barnens lycka bara över att få vara med en ponny och sitta på dens rygg, det har jag lärt mig.

Man kan vända på saker och se dem positivt istället för negativt. En stenhård ridbana inbjuder till lugn ridning och ponnyerna kommer inte att vara vilda och busiga efter vinterlovet som om vi haft uppehåll någon månad till. Vi kan nyttja den första kalla månaden till lugna stillsamma övningar, att förbättra sits, teknik och förståelse för hur ridning funkar. Alla dessa pusselbitar kommer vi att ha med oss i vår när marken blir mjuk och vi kommer att kunna rida med mer finess när det är dags att jobba med galopp och hinderövningar. Jag ser ofta ryttare som ridit i maaaassor av år, och anser sig ganska kunniga, men det har dålig sits, dålig kroppskontroll och ingen förståelse för hjälpernas funktion. Då tänker jag ibland, "det där hade mina ungar gjort bättre" Hihi..  

Rui har åkt hem för en månads jobb på azorerna men jag jobbar på bra ändå. Elin har kommit tillbaka för praktik och det är mycket välkommet. Det är guld värt med en praktikant som man haft lång tid att lära känna och lära upp, som kan hästar, stall och rutiner, som vet hur man vill ha det och som delar ens syn på hästar och träning. Och dubbel arbetskraft innebär ofta dubbelt så mycket gjort! Jag har även andra små hjälpredor som hjälper mig ibland, Elin W och Bella, det är med skoj med små förmågor som vill lära sig allt =)

Emma har börjat hjälpa mig att fortsätta med Fionas inridning och det går bra. Vi går ganska sakta framåt för att undvika bakslag, Fiona kan ju glimma till och bli lite temperamentsfull när man minst anar, så det är bättre att skynda långsamt. När hon blivit tam och trygg med ryttarepå ryggen och förstår det mest grundläggande så ska hon få ledigt och bara koncentrera sig på att bli mamma i maj om allt går väl. Hon väntar en föling efter den tjusiga russhingsten Marlon S 531, en liten ljusfux med nästan vit man och svans, bedömd med 10-9-8-9-8=44p, suveränt, och dessutom en mästare på travbanan. När Fiona sen tar mammaledigt är det lilla Isannes tur att börja sin väg mot ridhäst. Hon blir nämligen tre i vår, tiden går fort. Isanne är lugnt och stabil i sitt humör och kommer antaligen inte bjuda på lika mycket spänning som Fiona, men man ska aldrig säga aldrig.

En som också har fölbäbis i magen är vackra Vigdis, rund och go och väl påpälsad. Min kära vän Karin (www.vastraby.com) äger numera hingsten Bogatyr som hon är betäckt med och tillsammans har de kvalat till SM i år. Jag är ganska säker på att jag kommer att få den allra finaste avkomman efter honom =D Jag tror jag kommer att hinna rida Vigdis innan hon blir mammaledig. Hon ska inte föla förrens i augusti och vi har börjat jobba så smått igen. Hon är väldigt annorlunda mot i somras, lugnare, tryggare och mer intresserad. Jag har jobbat henne på "långa tyglar", något som tidigare vore en omöjlighet då hon var rädd för linor och inte tålde att få något om rumpan. När hon skulle betäckas fick Karin lägga ner planerna på att handbetäcka, Vigdis var för rädd för longerlinan och var tvungen att få gå lös med Bogatyr utan mänsklig inblandning. Nu går det hursomhelst bra att jobba på långa tyglar, om än på hennes villkor. Hon låter mig också hänga på henne, går fram och stannar på små signaler utan att kännas orolig, ett jättestort framsteg. Nu är planen att Elin ska få bekanta sig med henne och bli hennes vän, så att hon kan vara den som håller i lugnar när det tids nog blir dags att sitta upp och rida på riktigt. Men vi skyndar långsamt, den här gången ska det bli bra.

Jag gör mitt bästa för att hinna hålla igång och rida Zorro, Melvin och Rialto och det går över förväntan. Alla tre fungerar bra och vi kämpar ihärdigt på med broddar och hård ridbana. Vi gör våra gymnastikövningar i skritt och långsam trav och längtar så efter vårens möjlighet till galoppjobb och hoppträningar. Vet att många har det som vi eller värre, det är bara att hålla ut. Rialtos ägare ska hjälpa oss att köra ut till ridhuset i Olofström igen nästa vecka, så att vi kan träna lite ordentligt och så är det så bra miljöträning för "krakel-spektakel" som kan ha lite koncentrationssvårigheter och bus för sig när det är nytt och nya hästar runt. Vill gärna komma ut och tävla lite med Rialto i vår om han fortsätter att utvecklas positivt, och då är det viktigt att han håller sig på mattan =)

Jag och Zorro ska börja träna dressyr för Per och Helene Waaler (www.waaler-farm.com)  när väglaget är okej. Jag tränade hos dem en del med Sunshine sista året jag hade henne och hon gjorde stora framsteg. De har båda tävlat upp till Grand Prix dressyr och är bra hästmänniskor med stor kärlek till sina hästar och en ödmjuk inställning till sporten. Ridningen skiljer sig en hel del från t.ex. Drangels ridning eller Anja Beran som jag red för i somras, men det är utan tvekan en väg som leder långt och som funkar, utan allt för stora kompromisser mot vad som känns rätt för mig. Ridning är som alla hantverk, man måste först lära sig det noggrant och ordentligt, sen kan man lägga sin egen prägel på det man gör och ta det vidare till en nivå där man skapar konst. Hos Per och Helene har jag möjlighet att lära mig hantverket, träna regelbundet och få feedback på det jag gör hemma mellan gångerna. Det kommer att ge en helt annan utvecklingskurva än att rida några bra kuser per år för olika tränare. Och det är vi värda, jag och Zorro, detta året ska jag satsa mer på oss, vi är redo för det nu.

Så med gott hopp om att ett bra år 2011 ligger framför oss, och med gott mod, blickar jag framåt även en mörk och kall januarinatt som den här.

Tankar om programmet Ponnyakuten

Jag har precis tittat på de tre första avsnitten av åretsponnyakuten, via svt play.

Jag får blandade känslor av programmet. Tobbe Larsson är kanon och programmet är antagligen något av det bästa som sänds på tv för hästintresserade barn, ungdomar och deras föräldrar. Tobbe lyfter gång på gång fram vikten av att kunna hantera hästen från marken och påpekar att de flesta problemen är rena hanteringsproblem.

En sak som förvånar mig är hur stor okunskapen är och hur enormt många som har problem med sina ponnyer i den dagliga ridningen och hanteringen. Ponnyn som kan vinna SM i hoppning men ryttaren kan över huvud taget inte kontrollera den på framhoppningen, den far runt i högt tempo och hoppar de hinder som den själv vill, ryttaren har inget att säga till om, så de tillochmed förbjuds att rida fram inför tävlingar eftersom de är en fara för andra. Jag tänker som Tobbe med sa         "ja, vad ska man säga.."


En sak som slår mig är hur ofta man fokuserar på symptomen av ett problem, inte på problemet i sig. Man märker inte att man har problem att hantera sin häst för ens det är så uppenbart att man verkligen inte kan blunda för det. Hästar som knappt går att leda på marken, och så reagerar man på att de är svåra att lasta, inte tidigare. Små barn som far omkring i obalans och övertempo på vilda tävlingsponnyer, utan kontroll, men man reagerar först när ponnyn börjar vägra på höga hinder, och då är det problemet. Jag tycker snarare problemet är att barnen inte kan rida!

Och snyggt ska det vara, flott ska det vara, fina och dyra tävlingsponnyer med hett blod i och nerverna utanpå. Det är som att sätta en ferrari i händerna på en som ska börja övningsköra, ja på allvar! Och istället för att fokusera på korrekt grundridning, om det ens går att hantera den på marken, så ska det hoppas och tävlas så högt och mycket som möjligt, som att det är det enda som räknas.

En åsikt jag har, som inte har med programmet i sig att göra, är att ingen ponnyhoppning borde gå på tid. Skippade man omhoppningar på tid så tror jag man direkt skulle se en förändring till det bätttre. Stilbedömning av kunniga domare, premiera god ridning i balans och gott horsemanship, snygg sits och nogrann ridning. OJ vad man skulle tjäna på det!! All okontrollerad ridning skulle försvinna ganska snart, skadefrekvensen skulle minska enormt, pengar skulle betyda aningens mindre och det skulle lyfta fram de ekipage vars föräldrar inte har råd att köpa ponnyer i hundratusenkronorsklassen, men som satsade på korrekt utbildning. Ryttarna skulle tjäna på det, det dagen de ska gå över till stor häst skulle allt vara mycket enklare, för där är mycket svårare att nå reslutat genom att flänga runt som kan man på en hopptokig ponny. Hästarna skulle vara de stora vinnarna så klart, färre skador och bättre och mjukare ridning. Varför skulle detta vara så svårt att genomföra? Och sen ta med systemet upp på storhästtävlingar med, bara stilbedömning upp till låt säga 1.10 klasser. Oj vad ett sådant system skulle främja god ridning och ta fram goda ryttare. För bra tränare finns utan tvekan, och pengar och engagemang från föräldrar fattas ju inte heller. Och ändå ser det ut som det gör.

Det som skrämmer mig mest efter att ha sett ponnyakuten igen, är hur föräldrar kan låta sina barn handha och rida ponnyer som är uppenbart farliga för dem. Herregud, hur tänker man?! Ens barn som är det dyrbaraste man har, inga hjälmar eller dyra säkerthetsvästar i världen skyddar mot okunskap och ouppfostrade/felhanterade ponnyer. 400 kg muskelmassa som gör som den vill och vet att den har övertaget. Ponnyer är verkligen inga leksaker. Barn ska ha ponnyer, men ALLTID under kunnig vuxens överseende och ansvar. Då uppstår inte situationer likt de som visas i programmet, då förekommer inte dessa problem. Nära tusen sökte till ponnyakuten i år, att inte fler barn dör och skadas årligen i rid och hästolyckor är för mig en gåta när man ser hur det går till, och i onödan.

Men vilket härligt gäng ungar och vilka fina ponnyer! Ska bli kul att följa serien, och jag är glad och tacksam att det görs ett program som detta, för jag vet hur många barn som sitter bänkade framför tvn och suger åt sig varenda ord som sägs.

Heja Ponnyakuten!

Tisdagen den 18e januari

J ag kommer inte att följa strömmen och döpa om min dagbok till blogg som det ska heta nu för tiden. Jag kommer att stå på mig och envist fortsätta att kalla det för dagbok.

2011 har visst gjort sitt intåg. Inleddes med trevlig natt i gott sällskap, god mat och dryck, bubbelbad med bastu, sen raketer och annat bubbel till det. Vädret var det eländigaste av eländiga nyårsväder, det regnade på snön och blåste halv storm. Jag och Rui gick, eller snarare halkade ner till stallet vid halv tre för att kolla till djuren och fodra natt, sen halkade vi vidare hemåt i stark motvind.

Det har sen rullat på i ganska stadig takt, utan några större sensationer. Småäckligt väder med snabba skiftningar och vardagens rutiner, mycket katthår i soffan och andra besvär.

Ett par saker har hänt som gjort mig glad och uppspelt. Det första kommer jag att skriva om längre fram i tiden. Det andra var helgens hoppkurs för Mats Silfver.

Hoppning för mig är glädje och spänning, samspel med hästen, en strävan efter balans och jämnvikt i hög fart, en önskan om lätthet och enkelhet, gymnastik och träning av hästen som inte motsätter sig naturens och biomekanikens lagar. Det är när jag tränar för Mats som jag upplever allt detta. En stark övertygelse om att detta är bra, att jag här kan lära mig oändligt mycket, för att sedan hjälpa till att sprida delar av det till de som vill lära sig som jag.

Rui har varit med på Melvin hela helgen och den lilla hästen är verkligen duktig och begåvad. Han tittar på hindren på ett avspännt men intresserat sätt, taxerar och bryr sig om, försöker alltid sitt bästa utan att stressa upp sig.

Zorro klarade av vissa övningar betydligt bättre än han gjort på tidigare träningar. Det kan vara små saker, som kanske ingen annan lägger märke till, men det gör mig glad.

Det är dags nu att göra upp planer och sätta mål för det år som hunnit göra sitt intåg. Jag filar på dem, och jag kommer nog att delge er dem ganska snart.

Vi räknar ner veckor och dagar inför våren som kommer med barmark och friska vårvindar. Håll ut.

Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS