Vår käre vän Tarzan finns inte längre hos oss. Han drabbades av tarmvred fredagen den 27/11, han hade väldigt ont och veterinären bedömde att det inte fanns något att göra för honom, utan att han skulle få slippa lida så fort som möjligt. Han fick somna bakom stallet där han bott de senste tio åren, halva sitt liv.
Tarzan var en god vän till mig och jag vet att han var älskad och omtyckt av många. Tarzan var en del av vår familj, den ponny vi haft längst och vi trodde han skulle finnas kvar hos oss lika länge till. Men så plötsligt utan förvarning tog det slut. Båda mina småsystrar har lärt sig rida på Tarzan och han är säkert den ponny som flest barn i Kyrkhultstrakten lärt sig rida på.
Han har spridit så mycket glädje, hade alltid en enorm vinterpäls och ett speciellt sätt att gnägga, ibland så tyst att man bara såg näsborrarna röra sig, och hans små ögon som glittrade under den tjocka luggen. Han var den som alla små barn kunde leda själva, lyfta hovarna på och tränsa själva. Han kunde alla övningar på ridbanan utantill, hittade själv genom labyrinten och visste hur man stod på pallen.
Jag är glad att Tarzan gick lektion kvällen innan han dog, att han fick vara med en sista gång och göra det han tyckte om, att han fick sin havre och sina morötter efteråt och förstod hur uppskattad han var.
Finns det en hästhimmel så bor Tarzan där nu, tillsammans med ponnyer och hästar i alla storlekar och färger, så betar han där på de evigt gröna ängarna.
Tack Tarzan för alla fina stunder!