Frida Stensson

Frida Stensson, 2014

Här ska jag nu presentera mig själv, icke att förglömma, min egen bild av mig själv


År 2014 är Frida en 29 årig tjej som med glädje och entusiasm driver sin egen firma med utbildning av hästar och ryttare. Verksamheten har under hösten 2013 flyttats från Fridas föräldrars gård till den egna gården några stenkast bort, en dröm som efter mycket slit gått i uppfyllelse. På den egna gården finns stall, lösdrift och det nybyggda Fridhuset

Frida jobbar halvtid natt inom vården, som boendestödjare åt människor med särskilda behov. Nattjobbet är ett lugnt och avkopplande jobb som är ett utmärkt komplement till jobbet med hästarna.

Som person är Frida lättsam och öppen. Hon får dock sitt behov av att träffa folk väl tillfredställt via sina båda jobb, och njuter när tillfälle ges av att få vara ifred med sina djur, telefonen är därför i regel på ljudlöst... Frida är en optimist och väldigt "lösningsorienterad" det vill säga att hon är mer intresserad av att finna lösningar på problem än att bekymra sig över själva problemet. Hennes optimism och vilja att vara andra människor till lag är också en del av hennes mindre bra sidor, hon får ständigt träna sig på att bli bättre på att säga Nej och inte naivt tro att hon kan klara av vad som helst.

Det finns inte mycket tid över till andra intressen, Frida tillbringar sin mesta tid kring hästarna, oftast i sällskap med sin bästa vän och följeslagare Eira. Hunden Eira är en  samojed som gillar att vara med där det händer saker. På Fridas gård bor även katterna Bobbo och Oskar.

De få stunder Frida får över, gillar hon att njuta av livets goda sidor, som att äta gott och mycket, dela en flaska vin och omge sig med de hon tycker om.

Frida och fölet Maja, sommaren 2013

Min hästbakgrund

Jag heter Frida Stensson, född 1985 och kommer från byn Kyrkhult i norra Blekinge. Hästar och ridning är mitt stora intresse och min passion här i livet. Jag har ridit sedan jag var ett litet barn och hade turen att växa upp på landet med hästkunniga föräldrar så att jag tidigt fick en egen ponny. Jag red också under många år på ridskola.

Efter att ha ridit in en av mina ponnyer själv, och givetvis stött på en del problem började jag att intressera mig mer och mer för själva träningen av hästen, hur den fungerar mentalt och för olika träningsfilosofier. Ett tag var jag nyfiken på westernridning. Det förde mig till en tränare vars fru tävlade nationell nivå i western medan de även hade en PRE-hingst som tränades i klassisk dressyr. Under några helgkurser  hos dem lärde jag mig otroligt mycket om både hästhantering och likheterna i god ridning oavsett disciplin.
Här lärde jag mig också grunderna i Natural Horsemanship, löslongering m.m, som jag senare använt mig mycket av när jag tränat unghästar och hästar med olika problem.

 

Under flera år intresserade jag mig mest för hoppning, mycket på grund av att jag lärde känna en duktig ung tränare som drev tävlingsstall och en mindre ridskola i närheten av mitt hem.  Jag jobbade åt honom under lite mer än ett år, både med att ge lektioner på ridskolan, skötsel av hans tävlingshästar och som medhjälpare vid in- och
tillridning.


Genom skolans praktikperioder har jag också varit i kontakt med ridskola, hovslagaryrket, stuteriverksamhet, islandshästar och turridning, tävlingsstall och lösdrift för unghästar. 
 

När jag var 18 år tillbringade jag tre månader i Kalifornien hos hästkarlen Eitan Beth-Halachmy, på hans ranch som tränar Morganhästar i western pleasure och klassisk dressyr. Förutom mycket hårt stallarbete och skötsel av showhästar i toppklass fick jag vara med och träna allt från gröna unghästar till högt utbildade tävlingshästar.

http://www.cowboydressage.com
 

Jag återvände hem för att ta studenten från naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Sedan lyckades jag av en tillfällighet få jobb utomlands igen och reste den här gången till Azorerna, Portugal. På Quinta da Terca jobbade jag som turistguide med turridning på lusitanohästar. Jag ansvarade också för att sköta om gårdens 16 hästar, samt träning och utbildning av dessa och som ridlärare. Jag blev kvar på Azorerna i sammanlagt 1 ½ år och återvände hem i maj 2006.
www.quintadaterca.com


 
Tillbaka i Sverige igen 2006 kom jag i kontakt med Jim Ritter, en amerikansk hopptränare med anläggning i Skåne. Där fick jag utveckla min ridning enligt det amerikanska systemet med lätt sits, lätt hand och framåttänk i ridningen. Jag var upprepade gånger hos Jim som "working stundent", ibland över helger och som längst två veckor åt gången. Vi tränade under 2012 regelbundet hoppning för Jims son Trevor Ritter. 
 
2007 fick jag den fina chansen att träna dressyr för paret Per och Helene Waaler och hjälpa till i deras dressyrstall, något jag är tacksam och lycklig över. 

År 2008 påbörjade jag en utbildning i Stockholm för Christina Drangel, till ridlärare inom Integrerad ridkonst, som du kan läsa mer om både här på min sida och på www.christinadrangel.com. Utbildningen sträckte sig över 2 ½ år och min examination var i maj 2010.

Genom denna utbildningen kom jag för första gången i kontakt med Tteam och Ttouch arbete (www.ttouch.com). Jag blev intresserad av denna kloka träningsfilosofi som jag tänker lära mig mer om. Hösten 2008 var jag på fyra dagars kurs för Robyn Hood från Canada för att lära mig mer, och jag använder mig nu av flera övningar i mitt dagliga arbete med träningshästar och elever.

Jag fann sen min nuvarande hopptränare och inspiratör Mats Silfver, fälttävlansryttare med bred bakgrund. Mats hjälper mig att utvecklas vidare inom samma tänk som Jim Ritter. Han ger mig kontinuerligt stöd att komma vidare med mina egna hästar och har fyllt på min verktygslåda med mängder av bra och roliga övningar som jag även använder när jag undervisar.

Klassisk dressyr tränar jag så ofta möjlighet ges för portugisen Paulo Bastos som jag tycker är den utmärkta kombinationen av en tränare som både är sympatisk, nogrann och kan rida bra. För Paulo har jag även bekantat mig med disciplinen Working Equitation.

Jag har även haft förmånen och glädjen att få rida helgkurser för mycket skickliga utländska tränare så som t.ex. Marc de Broissia, Paul Belasik och Anja Beran.

Dressyrträning med Rialto för Paulo Bastos sommaren 2013

Hästfilosofi

Jag har två lika viktiga ledord när det gäller träning och umgänge med hästar, Kommunikation och Motivation.

Jag behöver kunna kommunicera till hästen vad jag vill att den ska göra och hur. Kan jag använda mig av signaler och ett språk som ligger så närma hästens eget språk som möjligt, så spar jag mycket tid och får hästen att känna sig trygg, vilket skapar en bra miljö för inlärning. Utmaningen som tränare ligger i att kunna bygga träningen i enkla och små steg, där varje ny fråga som ställs är så enkel och logisk som möjligt för hästen att svara rätt på. Det är mitt ansvar som tränare att presentera en uppgift på så sätt att rätt svar är enkelt och fel svar inte ligger lika närma till hands för hästen, på så vis kan jag undvika många missförstånd och konflikter.

För att kunna bygga upp och väga av träningen på detta vis, krävs en insikt i hur hela vägen och processen ser ut, på väg fram till det mål man har. Jag guidar mina elever och hästar längst denna väg efter min egen bästa förmåga, och ser till att hela tiden utveckla denna kompetens genom att träna för tränare som är än mer väl insatta i utbildningsskalan än jag själv.

Motivation handlar om att få hästen av utföra det man ber om, det räcker inte att få hästen att förstå, den måste också känna ett behov av att utföra det. Ett typiskt exempel är hästar som trots att de upprepade gånger åkt transport vägrar gå in. Givetvis förstår dessa hästar vad deras människa ber dem om, de vet också hur det ska ta sig in, men de vill inte. Kommunikationen må fungera, men det saknas motivation. (Oviljan beror i regel på osäkerhet eller rädsla, att gå in ett släp är för hästen något av det knasigaste vi människor ber den om...)

För att motivera sin häst skiljer man inom inlärningspsykologi på olika former av förstärkning och inverkan. Vissa tränare vill bara jobba med positiv förstärkning, vilket betyder att man belönar hästen när den gör rätt, och i mångt och mycket undviker att sätta press på hästen eller att korrigera den. Traditionellt tränar med mest hästar med det som kallas negativ förstärkning, det betyder att man utsätter hästen för någon form av retning eller störning (t.ex. hand, skänkel, spö) som kan ökas tills hästen utför det som önskas, och tas i samma stund bort som bekräftelse på att hästen gjort rätt.

(Att använda negativ förstärkning i kombination med en dålig kommunikation är gissningsvis en av de vanligasta orsakerna till frustration och problem, hästen utsätts för en stegrande mängd obehag men det inte hur den ska göra för att komma undan det, en del lär sig att ignorera medan andra väljer att explodera...)

Bestraffning
är en sak för sig och innebär som de flesta vet att man när hästen utför något som inte önskas, utsätter den för tillräckligt mycket obehag för att den inte ska vilja utföra det igen.

Jag väljer i min träning att blanda olika sätt att motivera hästen, beroende på situationen och hur hästen som individ svarar på stimuli. Vissa hästar är av naturen enkla att motivera genom belöning, vissa har känslig hud och flyttar sig lätt för tryck och vissa har ett lynne som gör att de väldigt gärna vill vara andra till lags oavsett vad man ber dem om och hur.

Att bestraffa en häst är inget som jag till varje pris undviker, men jag tycker inte det har så mycket med själva träningen av hästen att göra, utan kan i vissa fall behövas för att kunna ha en trygg och fungerande relation med hästen. Ofta är oönskade beteenden som kan behöva bestraffas, något som uppkommit p.g.a felaktig hantering tidigare. En tillrättavisning ska, om den behöver användas, komma omedelbart, vara begriplig för hästen och effektiv nog för att uppnå önskad effekt.

Med ett system som bygger på kommunikation och motivation så blir de flesta termer som "ledarskap, hieraki och underkastning" överflödiga. Min häst lyder inte mig för att jag är dens ledare, utan för att den förstår vad jag vill att den ska göra samt känner sig motiverad att göra det.

Min relation till hästen är inte likvärdig med den relation som finns mellan hästar i en grupp, även om kommunikation kan vara lika till viss del. Det är en relation som jag har tagit initiativ till och därmed är ansvarig för. Det finns inget naturligt i att en häst och människa umgås eller att vi rider på deras rygg. Jag blir ibland trött på när det propageras allt för överdrivet om att allt ska vara naturligt. Naturen kan  många gånger vara både hård och grym och vi människor kan erbjuda dagens hästar ett liv som är både tryggare och bekvämare än att vara vildhäst i flock. Trots att mycket vi gör med hästen strider mot dens natur är det fullt möjligt att ha en relation som bygger på respekt och förståelse, som båda kan ha glädje av och som kan ge många härliga stunder tillsammans.

Zorro

Rui, min pojkvän

Rui är född och uppvuxen på ön Saõ Miguel som tillhör ögruppen Azorerna utanför Portugal. Han har hållt på med hästar sedan han var en liten pojk och började rida barbacka på sin farbrors arbetshäst. Efter skolan jobbade han på öns ridklubb som instruktör och hästutbildare och åkte sen in till fastlandet för att utbilda sig till hovslagare. Där gick han också grundkurserna för att utbilda häst och ryttare. Han har jobbat som hovslagare i ca 20 år och samarbetet mycket med veterinärer. Han har även vidareutbildat sig till ridlärare i Portugal.

Vi träffades vintern 2005 då vi båda arbeta på gården Quinta da Terca som ligger ett stenkast från där Rui bor. Sedan den sommaren är vi ett par.
Rui har lärt mig mycket om den portugisiska dressyrens grunder som bygger mycket på klassiska traditioner. I Portugal bedrivs tjurfäktning från hästryggen. Man använder den inhemska rasen lusitano som man är mycket stolta för då den är modig, godhjärtad, kvick och har lätt för samling. Dressyren man rider bygger mycket på de gamla traditionerna för att få fram en häst som kan ridas i balans för de enklaste hjälper, oftast på en hand och den ska kunna reagera blixtsnabt i alla riktningar. Rörelser som galoppombyten, piruetter, piaff och passage är en naturlig del i arbetet med tjuren och rasen har lätt för dessa.

Hemma på Azorerna har Rui sin häst Belladonna, en vacker och välväxt dam vars mamma är ett större korsningssto av halvblodstyp och pappan anglolusitano.

Efter att ha pendlat mycket fram och tillbaka mellan Sverige och Azorerna under många års tid, är han nu mest här i Sverige och driver verksamheten på vår gård tillsammans med mig, samt tar emot egna uppdrag som hovslagare och ridlärare/hästtränare.

Rui skor alla mina hästar och är mycket kompetent och noggrann. Han har en stor fördel som hovslagare att han själv är duktig ryttare och kan väga in i sin bedömning av en häst även hur den fungerar att rida.

Han är ofta uppskattad som ridlärare för sin förmåga att fokusera på korrekta grunder och att ha ett bra upplägg och en röd tråd i sin undervisning.


Rui under sitt examensprov till ridlärare i Portugal
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS